Kära lilla mormor

I lördags var det dags att ta farväl av en hustru, en mamma, men framför allt min mormor. Min älskade lilla mormor som alltid varit där, sett efter både vuxna och barn när vi varit hos dem. Både jag och min bror spenderade största delen av våra somrar som små med dem. Oftast på Pantelaria, där min bror och jag älskade att spendera vårade somrar som små.  Min mormor var en person som aldrig hade någonting illa att säga om någon, hon var alltid glad och vänlig. Ville alla väl. Man brukar säga att de snällaste försvinner först, och så är det med min mormor. När jag fick veta att hon somnat in, tänkte jag bakåt på min uppväxt... alla underbara minnen som jag har med henne, de är många, och minnen jag aldrig kommer glömma. Det enda som jag tycker är jobbigt är att jag har jättesvårt att minnas mormors röst. Det skäms jag för, och det är hemskt att man inte minns sin mormors röst. Men min kära mormors röst har vi inte hört, inte på tio år har min mormor pratat. Så inte konstigt att man har svårt att minnas, men det gör så ont i hjärtat att jag inte kan minnas min egen mormors röst.  Jag kommer alltid att minnas min mormor som den lilla ängeln med ett varmt leende och öppna armar som hon var.  Jag lovar att vi ska ta hand om morfar, tills ni ses igen.  Farväl, Jag älskar dig.