Min historia
Vi talade om en ganska så skärrande grej på jobbet idag, det är hemskt hur så unga barn kan må så dåligt. Vi pratade nästan hela rasten om det, jag tänker absolut inte skriva vem det var i pratade om men det fick mig att fundera ganska mycklet. På hur jag är och har varit. Jag ser mig själv som extremt stark, jag tycker verkligen jag är det. Jag tänkte i det här inläggett berätta lite mer om vem jag var och vem jag är och vilka saker jag gått igenom för att bli just mig. Det är väll lika bra att börja med att berätta att jag bodde på landet när jag var liten, eller ja tre km ifrån Frövi i alla fall. Jag bodde där med min Mamma, Pappa och min bror Tim. Vi hade en hel del djur, allt från åsnor, får, getter, grisar till katter, hundar, fåglar och ja flera djur därtill! Jag och Tim lekte mest med våran granne Fredrik Ramberg, han har varit min närmsta vän sen ja jag vet inte två årsåldern kanske? AA han står mig väldigt nära i alla fall fast än att vi inte pratar så mycket längre så har vi alltid varandra liksom. Vi lektie i alla fall ofta ihop, varje dag för att vara mer exakt haha. När jag var 4 år så började min bror skolan så då lekte jag mest med Fredrik sjöälv och även min andra nära vän Sara Jansson som jag träffade på kyrkis när jag var ungefär 3, vi lekte ihop väääldigt mycket också. Men när jag var 5 år gammal, då blev jag helt ensam, både Fredrik och Sara började skolan och jag hade ingen kvar att leka med, men som tur var hade jag min pappa, han var ofta hemma med oss och han hittade alltid på nya saker. Vig 6 års ålder var det äntligen min tur att börja skolan och skaffa fler kompisar, jag drogs dock väldigt mycket till klassen över mig, jag umgicks i princip bara med 95:orna (jag är 96:a) så jag fick inte så himla många kompisar i min egen ålder, men det gjorde mig inte jätte mycket ändå. Jag kände mig ofta ganska utanför när jag var liten och de kompisar jag fick i min egen ålder böt antingen skola eller klass. Så jag kände mig ofta ganska så ensam och ja jag vet inte jag kände mig väll rätt ful också om man nu kan göra det vid 8 års ålder? Jag utvecklades mycket fortare än min jämnåriga så min kroppsbyggnad var mycket större än alla andras och jag fick tuttar snabbare och ''former'' och det låter kanske fel att säga att man känner sig ful för det men jag kände mig absolut inte som alla andra och därav kändes det väll ännu mer ensamt antar jag .. Därför gillade jag att umgås med 95:orna och även Tims kompisar som till och med var två år äldre än mig och jag skulle väll vilja säga att det inte är super vanligt att en tjej är kompis med alla äldre utan det brukar mer vara ki8llarna som bra överrens med dom lite äldre. När jag var 9 år gammal som började min värld sakta men säkert rasa, mamma kom hem en dag och talade om att hon hade cancer. Det ända jag kommer ihåg från den dagen var att alla vi fyra la oss i mammas och pappas säng, kramade om varandra och bara grät, allihopa. Jag kan inte ens beskriva hur rädd jag var att jag vid redan 9 års ålder skulle förlora in mamma. plötsligt var mma flintskallig och vi spenderade mycket tid på sjukhuset. När jag kom till skolan kändes det som att alla kollade på mig och liksom backade ett steg precis som om det vore smittspridande. Jag kommer knappt ihåg det första året jag vet bara att jag gick till kuratorn ofta och pratade inte omdet så mycket med mina kompisar. Ett år senare mådde mamma bättre och var förtillfället ''fri'' från cancern. Men i början av oktober skulle mamma åka iväg med tåget på någon resa med jobbet. Pappa åkte och släppte av henne på tåget och dom kramades adjö. Det var sista gången dom fick hålla om varandra. Efter att pappa hade kommit hem hände något fruktansvärt, han trillade ihop på golvet, bara sådär. Han hade tidigare ropat ner Tim för trappen, Ti8m var 12 år gammal, han fick se på när han far föll till golvet och fick ensam ringa ambulansen. Jag hade ingen aning, jag satt på mitt rum när jag hörde att Tim grät. Jag trodde dom hade bråkat och jag tänkte väll att nej nu får jag gå ner och sätta stopp för det. När jag kommer ner för trappan ser jag pappa på golvet. Tim behöver inte ens förklara, jag lägger mig brevid pappa och håller om honom. Telefonen ringer och det är tim som svara. Mamma hade ringt för att säga godnatt, dom pratar ett tag utan att Tim nämner vad som hänt, i slutet av samtalet frågar mamma om allt är okej, då bryter Tim ihop och förklarar allt, mamma är långt borta men hon sätter sig på första tåget hem igen. Inann ambulansen dyker upp hinner både Christer (våran granne), Per och min faster komma dit. Jag minns bara att dom satte massa slangar på pappa och att dom fick bära honom ut till ambulansen. Jag och Tim fick åka med faster hem till Farmor och stanna där, men det blev inte långvarigt, bara någon timme efter fick vi åka till sjukhuset men tro mig, det var den längsta timmen i mitt liv, att bara gå och vänta utan att veta och att alla tror att man är förliten för att hantera det. Klockan 01:00 kom mamma fram till sjukhuset. Vi stannade hela natten. I 6 dagar fick han ligge där, utan att kunna prata eller ens röra sig. Det kändes så jobbigt att inte veta om han hörde oss eller inte, vi alla skrev i samma dagbok om händelsen och verkligen dag för dag. Den 15 oktober gick pappa bort, han dog av hjärnblödning. Mamma låg på hans bröst när hon hörde hur hjärtat sakta stängdes ner. När han hade dött hade dom gjort iordning honom, tagit bort alla sladdar och slangar, han var så himla fin. Jga minns att jag gick fram och vickade lite på hans läpp, dom och hans tänder var alldeles gulvita och han var verkligen iskall. Jag tror Tim tog det hårdast. Jag tror att det är därför jag är så stark nu, jag var tvungen att vara stark för honom. Vi både började på frisbee mer eller mindra för att försöka glömma det som hänt. Jag vet att alla mina klasskompisar fastän att jag inte umgicks med dom så mycket hade målat en masaa teckningar och sagt att dom tänkte på mig osv. Begravningen var jobbig, den var riktigt jobbig. Jag minns bara att det var otroligt mycket folk där, kändes som hela Frövi. Jag vet att Sara var där och jag vet att hon och hennes mamma grät jätte mycket, säkert mer än mig. När det var över kom en massa människor fram till mig och kramade mig, jag vissta knappt vilka hälften var men självklart blir man tacksam att dom är där. När vi la ner urnan i graven la vi även ner ett brev vi skrivit till pappa, lite tecknar och rosor. Efter den händelsen har jag inte alls haft svårt att prata om det. Det kändes nästan som att mina vänner tyckte det var jobbigare än vad jag tyckte. Men dert var precis så jag behövde göra för aqtt kunna leva vidare, man kan inte glömma det går inte. Man får acceptera. Det är lika bra att prata om, så känner jag i alla fall, ju mindre jag pratar om pappa desto mindre kommer jag ju ihåg av honom, jag måste prata om honom. Jag måste få tala om hur han var som människa eller hur han såg ut, vad han gillade osv. Jag kommer aldrig, aldrig glömma min pappa. Idag är jag verkligen den jag vill vara, jag har utvecklats något otroligt under mina år. Jag skäms inte för den jag är och inte heller över mina föräldrar, kompisar eller något annat. Jag måste bara tillägga som en av dom sista grejerna att mamma träffat en ny för några år sen, han heter Aki och han är en av dom bästa människorna jag träffat. Han är underbart snäll och väldigt rolig. Jag är så glad för mammas skulle och att jag fick just Aki som en extra pappa. Ja så det där är en del av min historia. Det kanske kommer en fortsättning någon dag men jag kände att just nu är det detta jag har tänkt på hela dagen så jag var tvungen att få kladda ner det här. Tack för mig! puss hej. Och för övrigt glöm aldrig bort att säga till era nära och kära, mamma pappa, syskon och kompisar att ni älskar dom, för man vet aldrig när dom försvinner. Skiljs aldrig åt som ovänner, det har jag lärt mig av min mamma som jag älskar! Jag ska faktiskt skicka ett sms till henne nu haha. Som sagt tala om för dom ni älskar att ni gör det. Hellre för ofta än för sällan. KRAM!