Let's get serious

Varnar för ett jävligt tråkigt och deppigt inlägg. Ingen behöver läsa, jag gör detta mest för min egen del. Hej hörni! Det är väll på tiden för en förklaring kan jag tänka mig. Har länge hintat lite om att jag inte mår så värst bra. I nuläget finns det många anledningar till att jag inte mår bra, men det mesta starta ungefär i våras. Jag blev sviken kan man väll säga, av två människor som ligger väldigt nära hjärtat. Jag kommer inte att nämna några namn för anledningen att jag skaver det här inlägget är inte för att smutskasta dom eller få dom att ’’se dåliga ut’’ dels för att jag är inte sån men också för att jag fortfarande bryr mig väldigt mycket om dessa personer. Vill ni lägga ihop ett och annat och spekulera vilka och vad jag talar om så gör det. Vill ni fråga något är det okej det med. Jag kan och har berättat för vissa personer redan och jag berättar för dom jag känner att jag faktiskt kan lita på. Så har ni frågor ställ dom till mig eller ställ inga alls. Jag svara på dom jag vill och inget annat. Well tillbaks till våren. Jag har nig aldrig känt mig så lurad, besviken, ensam eller dum. Enda sen dess har jag bara blivit mer och mer nerbruten. Jag brukade försöka tänka att tiden läker alla sår men jag tvivlar starkt på det. ’’Breaking someone’s trust is lika crumpling up a perfect piece of pape. You can smooth it over but it’s never going to be the same again.’’  Under den här väldigt långa tiden har jag byggt upp ett slags självhat. Som tonåring var jag nog ganska annorlunda jämfört med andra, eller kanske inte annorlunda men jag var väldigt nöjd med mig själv. Jag har alltid haft ett väldigt bra självförtroende. Jag har tyckte att jag sett okej ut och har jag varit missnöjd med det har jag gjort något åt det och inte för någon annans skull men för min egen. Jag har alltid tyckt att jag är en jäkligt skön person att hänga med, alltid känt  mig väldigt omtyckt bland mina vänner och verkligen aldrig tågot skit.  Skulle vilja säga att jag är raka motsatsen av mitt vad jag vill kalla det ’’riktiga jag’’ just nu. Jag är livrädd för att jag inte ska duga längre, varken för Philip eller rimma vänner eller till och ed familj. Jag känner mig inte alls omringad av kärlek, kompisar eller något annat, jag känner mig som den mest ensammaste människan i hes världen. Menar inte att det är så för väldigt många av mina vänner har sagt att det inte alls är så. Men jag kan inte ändra på hur jag känner.  Jag känner mig också väldigt elak, elak mot mina kompisar eftersom jag har dessa tankar. Elak mot min familj för att jag vet att dom älskar mig oavsett vad men att jag ändå någon stans inte helt litar på att jag har någon. Jag känner mig elak emot Philip som mer eller mindre tvingas genomgå detta med mig.  Jag skrev lite utav det här för att jag hoppas att lite av min tankar och väldigt mycket aggression ska ha någon stans att ta vägen. Jag hoppas att detta hjälper. Jag är nämligen inte bara ledsen. Jag är också extremt jävla förbannad, vilket jag har väldigt svårt att uttrycka. Ofta när jag är arg över något är det Philip det går ut över och det kommer inte funka nå speciellt vidare i fortsättningen så jag hoppas verkligen att detta kanske hjälper lite lite granna.  Nåja, nästa steg i mitt liv är att ta i kontakt med en psykolog. Nu har jag mått dåligt i lite drygt ett halvår och jag är less på det. Jag har alltid tyckt och tänkt att jag klarar mig själv, att jag inte behöver någon annans hjälp. Att detta bara är en ’’fas’’ som jag kan gå vidare ifrån men för varje dag som går så ökar rädisan att denna obehagliga dåliga och fruktansvärda känsla aldrig ska försvinna, att jag är dömd att leva med detta resten av livet.  Jag ber för övrigt om ursäkt för ett ganska så deppigt inlägg men det behövdes. Hoppas ni fått lite mer klarhet i varför jag är frånvarande då och då, både här på bloggen och i verkliga livet (ni som känner mig). Hoppas även att detta kan hjälpa mig och att jag kanske hittat ett sätt att få utlopp av alla mina känslor.  Ta hand om varandra, kram.