Livet är för kort för att vara rädd för att bli avvisad

Morgonens frukost Igår när jag skulle gå och lägga mig kunde jag inte sluta tänka på en kväll förra sommaren.... Jag hade träffat en kille till och från, ja mestadels ute, men den här gången vi sågs var det lite annorlunda. Det var en varm sommarnatt och vi hängde i en avslappnad miljö, drack ingen alkohol och pratade verkligen med varandra. En timme blev två och helt plötsligt hade vi suttit där så länge att personalen var tvungna att be oss att gå. Klockan var alldeles för mycket och ingen av oss hade märkt att det bara var vi kvar. Han följde mig hem och det enda jag ville när vi kramades hejdå var att be honom att följa med mig in. Jag är säker på att han kände samma sak men ingen av oss sa någonting. Det blev en sömnlös natt. För jag kunde inte sluta tänka på honom och inte heller kunde jag sluta blamea mig själv för att jag inte frågade honom om han ville följa med mig in. Vad är det värsta som kunnat hända? Ja självklart han sagt nej, men SO WHAT? Varför är man så rädd för att bli rejected? Det är ju självklart att inte alla killar jag tycker är intressanta känner detsamma för mig. Det vore ju snarare konstigt om varenda snubbe jag träffade skulle falla pladaskt för mig? Ingen kan ju vara en  kandidat för alla. Livet är för kort för att vara rädd för att få ett nej. För ett nej kommer du få höra. Flera gånger. Och det är inget farligt. För du kan inte misslyckas förrän du har gett upp. Innan dess är misslyckanden bara nya lärdomar.Nästa gång ska jag fråga om han vill följa med mig in och det ska DU som känner igen dig också göra.