DREAM BIG

  En tjejkompis sa till mig att det var dags för mig att hoppa snart. Du måste hoppa. Trots att det är läskigt och trots att du är livrädd. För när du väl tar steget och hoppar så kommer du vara så stolt över att du vågade och att du gjorde det. Och sen kommer du våga hoppa igen, och igen, och igen eftersom du insett att det inte är så farligt. Det värsta som kan hända är inte är så farligt egentligen och det viktigaste är faktiskt att du vågade göra något du aldrig trodde att du skulle.   Efter studenten hade jag ingen aning om vad jag skulle göra till hösten. Hade inte direkt någon ångest över det men allt som sommaren började ta slut så började jag tänka mer och mer på vart fan jag skulle ta vägen. Jag hade inget jobb (förutom bloggen) och jag ville ju absolut inte vara kvar här i Söderköping eftersom att alla andra dragit härifrån. Helst ville jag inte vara kvar i Sverige heller. Jag menar vintern, kylan... Nä..   Jag tog därför tag i mina framtidsplaner och sökte därefter au pair programmet som jag sagt att jag skulle ifall jag inte kom upp med någon bättre idé på vad jag kunde hitta på. Jag menar det är ju tryggt. Men får mat och tak över huvudet och ja det är ett tryggt och bra sätt att få uppleva någonting nytt.   Någon vecka efter att min ansökan blev klar, vart jag antagen och började få kontakt med familjer. Men allt eftersom tiden gick, ju fler familjer jag pratade med och ju tydligare det blev för mig vilket stort ansvar det faktiskt är att ta hand om någon annans barn så började jag tvivla på mig själv. Var det verkligen det här jag ville? Är jag redo för att ta hand om barn? Tillslut kom jag helt enkelt fram till att: Nej, jag är nog inte redo trots allt. Jag menar hur ska jag kunna ta hand om barn om jag inte ens kan ta hand om mig själv ordentligt än. Ska jag ta hand om någon annans barn kan jag inte sätta mig själv i fokus. Att vara au pair innebär att de små barnen jag ska tand om hela tiden måste vara i fokus och just nu känner faktiskt inte att jag klarar av att ta hand om någon annan än mig själv.      Så vad fan skulle jag göra nu? Jag har fortfarande inget jobb och jag vill ju så gärna åka iväg någonstans. Bara dra. Jag har ju hela tiden sagt att jag måste åka någonstans när jag gått ut gymnasiet. Att jag ville bort och resa och uppleva. Men det kändes alldeles för spontant att bara dra någonstans och se vad som händer, trots att det var det jag ville. Jag menar vart jag man bo? Hur ska jag tjäna pengar för att kunna betala hyra och mat? Mitt sparande räcker ju inte och inte vill jag väl använda upp dom pengarna. Det funkar ju inte. Jag kan ju inte bara köpa mig en flygbiljett till ett ställe och se vad som händer? Sån är inte jag. Jag planerar, jag gör inte så spontana saker.   Men en dag, en måndag faktiskt för 2 veckor sedan, fick jag ett telefonsamtal ifrån en tjej jag lärde känna i våras, ett telefonsamtal som förändrade allt. Hon frågade om jag ville åka till Australien och JA, NU SKA JAG FLYTTA TILL AUSTRALIEN. Trots att jag inte har något jobb eller något boende. Trots att jag inte riktigt vet vad jag ska göra där eller vilka kommer jag träffa. Trots att jag åker dit helt själv med en enda resväska och en jävla massa nervositet. Men det enda jag kan tänka på just nu är att livet är för kort för att säga nej till fantastiska chanser och upplevelser. Jag måste bli mer spontan. Och jag menar, vad är det värsta som kan hända?   Med det ville jag bara önska er alla en fantastisk fredag och ge er en liten påminnelse om att våga. Jag menar dream big, tro på dig själv, visa dem att du kan och våga ta steget. För om du inte vågar, kommer du inte vinna. Livet är för kort för att ångra saker man aldrig gjorde. Man måste bara våga hoppa. För hallå, vad är egentligen det värsta som kan hända? Allt löser sig och allt blir bra tillslut.