Det känns sorgligt att inte längta hem

Snabb lägesrapport från Miami. Precis som vanligt när en resa närmar sig sitt slut får jag sådana där jobbiga ångestkänslor över att jag snart måste åka hem till Sverige och till Västerås... Det är så sorgligt att känna att man inte alls längtar hem och att få ångest av tanken på att jag måste åka hem. Jag känner mig så hemma här i USA och jag vaknar verkligen upp varje morgon med ett stort leende på läpparna över att jag kan starta dagen med en springrunda på stranden. Att människorna här är glada och sprider härlig energi. Att allt finns här. Att du kan vara precis den du är utan att någon dömer dig och att allt är stort, överdådigt och överdrivet. När jag gick i gymnasiet och var ute och reste så kunde jag längta hem och känna att det skulle bli roligt att komma hem igen men det gör jag inte alls längre. Det enda jag känner är ångest, ångest för att jag inte lever ett liv jag vill leva hemma i Sverige. Ångest för att jag inte bor någonstans där jag trivs. Alla säger åt mig att jag måste hitta en trygg punkt men jag tror också en stor bov i dramat är att jag behöver det här intima, intensiva hänget med människor jag tycker om som jag får när jag reser eller är iväg över helgen hemifrån. Eftersom att det är så jag endast hänger med mina vänner nu för tiden då vi bor en bit ifrån varandra. Jag vet inte, jag vet bara att det känns så sorgligt att jag inte tycker det känns minsta skönt att komma hem snart.