Varför är jag så konstig?

Hej läsare. Klockan är halv fem på morgonen och jag är klarvaken. I vanliga fall skulle jag ha haft panik över att jag är vaken vid den här tiden på dygnet, eftersom det förmodligen kommer försämra min prestation imorgon och risken för att jag ska bli sjuk ökar i och med att jag inte sover när jag bör göra det, då det pajar min återhämtning, och om jag blir sjuk kommer jag inte kunna vara 100% närvarande i skolan och på så sätt hamna efter, missa en massa träningstimmar etc etc. Jag har märkt att jag är väldigt känslig som person. Jag påverkas starkt av olika intryck och jag tänker ofta ut värsta möjliga scenario i förväg. Får jag en känsla av att människor inte vill umgås med mig, tror jag genast att de hatar mig och försöker komma på en lösning för att de inte ska hata mig. Är någon kort i tonen när hen pratar med mig, tror jag att det är mitt fel, att personen är sur över något jag har gjort. Det leder till att jag börjar tänka på hur jag ska göra för att få personen att tycka om mig igen. Jag har, som många vet, mått ganska dåligt psykiskt i en längre period. Jag har haft perioder av störda ätbeteenden, perioder av sömnlöshet och ångest, you name it. Jag har känt mig så jävla konstig, var jag än befunnit mig. Jag vet inte riktigt varför, ingen har direkt sagt att jag är konstig, men samtidigt så har jag reagerat väldigt starkt på hur människor runt omkring mig har betett sig. Skrattat åt mig när jag varit utseendefixerad. Fnyst åt mig när jag känt mig ful, ledsen eller stressad. För jag lever ju så hälsosamt, jag har det bra, jag avviker inte särskilt mycket från normen, därför har jag inte rätt att känna mig dålig, eller att känna ångest. Det här med att: "men du är ju duktig, du har inget att stressa över", är något som har bidragit till mer självhat. Varför mår jag dåligt, när jag inte har något att må dåligt över? SKÄRP DIG HANNA, FÖR FAN. Jag har olika teorier om varför jag mått dåligt och varför jag känt mig konstig, varför jag fortfarande känner mig konstig. Det är med stor sannolikhet en kombination av olika händelser, preventivmedel med konstiga biverkningar, samt mina egna uppfattningar och valda sanningar. Tillbaka till mitt katastroftänkande. Jag har under senaste året (?) träffat en del olika psykologer. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte varit ett jävla helvete, för det har det delvis varit. Att ha behövt boka tider hit och dit, betala pengar hit och dit, för att sitta i ett rum med en främmande människa och känna sig konstig, det har inte varit jättekul. En psykolog som jag träffade via vårdcentralen diagnostiserade mig med GAD - General Anxiety Disorder. Jag fick det svart på vitt, jag var konstig, ett sånt där bokstavsbarn som är dum i huvudet och inte fattar någonting. Jag har inte fördjupat mig om vad GAD är, men det är tydligen väldigt vanligt och katastrof-tänket ska visst vara typiskt för en person med GAD. Nu i efterhand är jag glad över psykolog-timmarna. Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv senaste året/halvåret. Jag tycker fortfarande att jag är ganska konstig, och utgår ofta från att andra också tycker det, men so what? Det viktiga är väl att jag förstår att jag är som jag är, och varför jag är som jag är. Jag behöver inte ursäkta mig för att jag känner som jag gör, alla kanske inte förstår hur jag känner och varför jag känner, men det är helt okej. Nu ska jag upp om typ en halvtimme, hejsvejs.