Träning och negativ energibalans

Jag på en uppvisning år 2007, bild tagen av Anders Östberg (Länk till hans hemsida)   Häromdagen tittade jag på några gamla foton och filmklikpp från när jag var yngre och höll på med konståkning. Min första tanke som uppstod var: "Oj, vad duktig jag var, varför slutade jag?". Jag fortsatte titta och förvånades över hur tunn jag var och ändå lyckades genomföra de hopp och andra tekniska moment jag utörde i videon. Därefter tänkte jag tillbaka på den tiden och gamla minnen kom fram -  både glada och härliga minnen, men även en del tråkiga minnen. Jag minns känslan av att glida fram på isen, känslan av att landa ett hopp som jag övat på i något som känts som en evighet. Jag minns att spänt stå och vänta på prisutdelningen, att bli uppropad som vinnare, åka fram och tacka för att sedan ställa sig högst upp på prispallen. Jag minns träningar som känts extra bra och träningsläger där jag haft extra kul. Jag hade många fina stunder tack vare konståkningen, men ni ska veta att det inte alltid var en dans på rosor.      När jag gick på mellanstadiet, dvs när jag var 10-12 år gammal, gick jag på en skola i Stockholm där jag hade möjligheten att kunna träna konståkning under skoltid. Skolträningarna bestod av två timmar dans och två timmar is i veckan (totalt fyra lektioner, om jag minns rätt) och utanför skolan hade jag isträning på måndagar, tisdagar, torsdagar och söndagar samt fys på tisdagar och torsdagar. Förutsatt att en isträning var 2 timmar och fysträning 1 timme tränade jag 14 timmar på en vecka. 14 timmar plus idrott, samt orientering som jag höll på med vid sidan av. Det är väldigt mycket, men det var inget jag reflekterade över då - jag var van, det var ju mitt liv.       Jag minns att många sa till mig att jag var väldigt smal, men det var inte heller något jag tänkte på. Jag fick höra av en klasskompis att någon hade sagt att jag hade anorexia och blev först ledsen, men struntade sedan i det för att det hade jag ju inte alls! Jag åt ju. Jag och två vänner som gick i samma klass och tränade för samma klubb brukade alltid ha med oss matsäck bestående av yoghurt, frukt, muslibars etc, som åt på tåget eller bussen på väg till ishallen från skolan. Vi köpte dessutom ofta pommes i Södra Station eller choklad/godis på Pressbyrån för de mynt vi hade. Så fort jag hade möjligheten att köpa snabb energi i form av godis eller skräpmat gjorde jag det.   Ni vet den där kompisen som äter mängder men ändå håller sig smal? Jag var den kompisen, trodde alla. Till och med jag trodde det, men nu när jag tänker tillbaka så stämde inte det för fem öre. Under nästan hela grundskolan var jag hungrig om dagarna, riktigt hungrig. Jag tyckte oftast inte om skolmaten, så många dagar åt jag bara en tallrik med morötter och några knäckemackor, det var det enda jag tyckte smakade gott. Jag svälte mig inte medvetet, jag åt det jag tyckte om helt enkelt.       Min livsstil var inte hållbar. Jag förstod det inte då, men idag gör jag det. Jag var (med största sannolikhet) undernär, och fick inte i mig tillräckligt med energi och näring. Visst, jag klarade mig då, men jag hade sömnproblem, var ofta sur och grät nästan på varje träning. Jag var dessutom väldigt sen i utvecklingen i förhållande till tjejerna i samma ålder. Vad hade hänt med mig om jag hade fortsatt? Min kropp hade förmodligen inte pallat så mycket mer. Jag har länge grubblat över om det var rätt beslut att lägga av - jag hade ju kunnat bli riktigt duktig - men nu när jag fått lite perspektiv är jag glad över att jag slutade.     Idag tränar jag inte lika mycket som jag gjorde för sex år sedan, men jämfört med en "vanlig svensson" tränar jag ganska mycket. Jag tränar i princip varje dag, just nu ca 10 timmar i veckan, vilket för vissa kanske låter mycket och för andra lite. Jag tränar framför allt för att jag vill lyckas inom orienteringen, men även för att det gör mig piggare och gladare i längden. Jag har fällt många tårar och vid flera tillfällen motvilligt tvingat mig ut i skogen (fast jag mycket hellre velat stanna hemma och äta chips), för att det är vad som krävs för att jag ska kunna prestera på den nivå jag vill prestera på. Det finns fördelar och nackdelar med allt, men det positiva jag får ut av träningen väger enligt mig själv tyngre än det negativa.   Jag tycker om mat (riktig mat), och jag älskar att äta. Jag tränar mer än de flesta av mina vänner som jag umgås med i skolan och på fritiden, vilket innebär att jag gör av mig med mer energi och därmed behöver mer energi för att min kropp ska fungera. Det är enkel matematik. Ändå kan jag ibland få de där tankarna som säger åt en att inte äta vissa saker. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på hur samhället och dess normer ser ut. Normen smal = fin och tjock = ful, bankas in i våra hjärnor och sociala medier pryds av bantningstips och bilder på kvinnor med smala idealkroppar. Det hetsas konstant om vad man får äta respektive vad man inte får äta, och (framför allt) kvinnor blir kallade tjocka hit och dit om de har celluliter, vilket (tro det eller ej) råkar vara helt naturligt! Alla människor har olika genetisk uppsättning och alla kroppar ser olika ut. Det finns tjejer vars kroppar naturligt faller sig in i normen, samtidigt som det finns många tjejer som aldrig någonsin kommer uppnå dessa ideal för att deras kroppar helt enkelt inte är byggda på det sättet.   Sedan jag slutade med konståkningen har jag gått upp en del i vikt i samband med att jag kom in i puberteten när jag var typ femton och har fått mer kurvor (är ju kvinna, så ja obviously). Jag har alltid varit den där supersmala tjejen och vetskapen om att jag inte längre är det har ibland varit lite jobbig. Jag har inget thigh gap längre - mina lår slår emot varandra när jag springer, min mage har inga synliga magrutor när den är avslappnad. Är det konstigt? NEJ!!!!!!!!!! Det viktiga är att jag mår bra och att min kropp mår bra. Jag hade förmodligen varit lite snabbare om jag vägt mindre då löpning är en viktbärande idrott, men då hade min kropp förr eller senare fått ta stryk för det.    Så vart vill jag komma med det här inlägget? Jag vill betona hur viktig kosten är och hur viktigt det är att få i sig tillräckligt med mat för att inte hamna i en negativ energibalans, så att kroppen kommer till skada. (Självklart är det inte optimalt att ligga i en alltför extrem positiv energibalans, då även det kan vara skadligt. Övervikt och undervikt är båda farliga i extrema förhållanden). Tränar du mycket är det viktigt att du får i dig lika mycket energi för att din kropp ska kunna återhämta sig och prestera på en högre nivå. Riktig mat (näringsrik mat gjord på bra råvaror), är alltid att föredra, men i samband med träning kan det vara nödvändigt med snabb energi för optimal återhämtning. Har man inte tid att laga mat från grunden, kan snabb energi också vara att föredra. Snabb energi är bättre än ingen energi!! Dessutom är det viktigt att lyssna på kroppen. Mår du bra av att äta och träna som du gör?