Skriver av mig

Hej kära ni, hoppas ni mår bra. Jag själv mår tyvärr inte så jättebra. Jag känner att jag borde göra det då det har inte hänt något speciellt, och i jämförelse med väldigt många människor har jag det väldigt bra ställt. Jag har en familj som bryr sig om mig, jag bor i ett hus med värme och tak över huvudet, jag har varma kläder att ha på mig ute i kylan och det finns alltid mat på bordet. Jag är frisk, jag har ett jobb, jag studerar inom ett område jag finner intressant, jag har möjligheten att träna och satsa på sporten jag vill lyckas i och har dessutom några riktiga guldkorn till vänner. Jag har ett bra och tryggt liv, ändå mår jag inte bra psykiskt. Alla har vi svackor och utsätts för motgångar i större eller mindre utsträckning. Självklart har vi rätt att må dåligt, men ändå känner jag att jag inte riktigt tillåter mig själv att göra det. Jag har haft det lätt i livet. Medan andra mått dåligt av att deras nära och kära har gott bort eller liknande, har jag suttit och lipat över saker som att jag inte klarade dubbel flip på första, andra eller tredje försöket när jag gick på konståkning, att jag var förkyld och missade Usm för några år sedan, eller att jag inte fick högsta betyg på gymnasiet. Jag är stressad, stressad som fan. Jag kan inte sova om nätterna. I natt var femte natten i år då jag inte kunde sova på grund av ångest orsakad av den stress jag utsätter mig själv för. Det som stressar mig är allt plugg jag har att ta itu med, några personliga grejer, samt en grej som för mig känns tung och jobbig. Jag har under sommaren övningskört en hel del privat och kände mig redo för att ta körkortet. I onsdags misslyckades jag med uppkörningen för tredje gången och även fast jag nu i efterhand förstår att det var ett orimligt mål, då jag bara tagit 3st körlektioner, så känns det jobbigt. Jag har aldrig varit den som behövt lägga särskilt mycket tid och energi på att lära mig saker, har aldrig varit den som pluggat särskilt mycket i skolan utan har mest bara glidit med och ändå klarat mig. Nu när jag faktiskt behövt kämpa och ändå inte klarat mig känns det förjävligt, jag skäms. Jag gick till sängs för ett par timmar sedan och har inte kunnat somna än. Kroppen skriker efter sömn och vila medan tankarna for hejvilt i huvudet och stressar upp mig samt får mig att känna mig klarvaken. Jag kan inte sova, hjärtat dunkar hårt och tankarna vägrar lämna mig i fred. Jag orkar inte mer, vill må bra och fungera som vanligt. Det här är det värsta jag varit med om.