Jag duger. Du med.

Hej bloggen och du som läser. Nu tänkte jag skriva ett ganska personligt inlägg, så om du inte är intresserad ber jag dig att sluta läsa nu på en gång. Som jag kanske nämnt tidigare har mitt självförtroende legat på botten i en väldigt lång period, min självkänsla likaså. Jag har nog alltid varit en sådan person som låter mina prestationer påverka mitt självförtroende och hur jag ser på mig själv som person. När jag var liten var självförtroendet på topp. Jag fick bekräftelse på att jag var duktig - av min familj, av mina lärare, mina vänner och framför allt de resultat jag presterade på tävlingar och i skolan. Jag har sysslat med idrott så länge jag kan minnas, och idrotten har nog bidragit till min vinnarinstinkt och min strävan att uppnå perfektion i alla utmaningar jag tagit mig an. Jag minns så tydligt i mellanstadiet när jag ville vara bäst på allt, för allt som inte var bäst var ett misslyckande. Minns att jag gråtande lämnade klassrummet efter ett att ha fått tillbaka resultatet på ett stort engelskaprov om oregelbundna verb. Jag hade varit så säker när jag skrev provet, så jag lämnade in mitt utan att dubbelkolla, och det visade sig att jag hade missat ett t och skrivit typ bring-brought-brough. Utan det där lilla t:et var jag inte längre bäst i klassen. Jag var bland de bättre, men jag var inte bäst. Jag minns att andra tyckte jag var töntig som reagerade så starkt för en sådan bagatell, men för mig var det hela världen. Till och med min lärare gav mig rådet att "bli slarvigare!". Som yngre hade jag det lätt i livet. Jag var duktig på det mesta och kunde uppnå goda resultat i skolan utan att behöva anstränga mig särskilt mycket. I högstadiet, när jag gick på Kunskapsskolan, gjorde jag knappt ett jota i skolan. Satt mest i ett grupprum och snackade skit med mitt korvgäng (ja, vi kallade oss det...). Här började jag bli ganska osäker i mig själv, dels för att jag var sen i puberteten, dels för att jag inte var lika duktig jämfört med de mest ambitiösa eleverna som hade arbetat sig upp till betydligt högre steg än jag. Jag skulle ändå säga att jag gled fram på en räkmacka, då jag gick ut med 295 poäng (320 var max) utan att ha behövt anstränga mig särskilt mycket. Jag kände mig visserligen misslyckad för att jag inte hade 320, men men. Hade ju inte "tid" att plugga för att jag snackade bort tiden i skolan och  på fritiden när de andra pluggade var jag i skogen och tävlade. På gymnasiet blev det tuffare. Från att ha gått i en skola där jag var fri, kunde göra som jag ville och hade ungefär en timmes lektion om dagen, till att behöva sitta bänkad i skolan från åtta till fyra nästan varje dag och ha lektion på lektion, på lektion, ni fattar. Lärarna förväntade sig en viss nivå av oss elever, och för att nå upp till den krävdes att man var aktiv på lektionerna och tog hem det man inte greppade. Jag var varken aktiv i eller utanför skolan och hamnade på så sätt efter i allt. Jag var långt ifrån en av de "smarta" i klassen och det var en faktor som bidrog till en allt sämre självkänsla. Jag var nästan aldrig påläst och blev stressad så fort någon i klassen tog upp något som hade med en skoluppgift att göra, för det påminde mig om att jag inte var påläst (vilket min hjärna översatte till "du är inte tillräckligt smart, du fattar ingenting, du är efterbliven, du är sämst"), vilket i sin tur ledde till ångest. Den skolrelaterade ångesten fick mig att dra mig undan från mina klasskompisar och allt socialt runtomkring. Jag var ju efterbliven, jag fattade ju ändå ingenting, så varför skulle de vilja umgås med mig? Samma sak på lektionerna, jag slutade lyssna för jag förstod ju ändå inget. Jag skämdes så mycket över mig själv att jag inte vågade visa mig utanför klassrummet, bland de andra. Min osäkerhet i mig själv gick ut över allt jag gjorde. När jag började på GIH tänkte jag att det var en nystart. Jag skulle vara social, skaffa nya vänner och plugga sönder. Det skulle bli så mycket enklare än gymnasiet, för nu skulle jag läsa kurser jag var intresserad av. Tänkte jag. Det gick helt okej i början när allt var nytt och spännande, men sen blev det mörkare igen. Jag tog inte tag i studierna som jag ville, jag fick inte så mycket nya vänner som jag ville och jag presterade inte som jag ville. Jag kände mig sämst. Igen.   När jag var yngre, runt 10-14 år, hade jag relativt många vänner från olika kretsar. Jag hade mina klasskompisar, mina konståkningskompisar, orienteringskompisar, barndomsvänner etc. När jag blev lite äldre, runt 16 och uppåt, blev vännerna allt färre. Det blev tydligare vilka som var ens riktiga vänner, vilka som utnyttjade en och vilka en bara umgicks med för att en mer eller mindre var tvungen till det. Många slutade successivt hålla på med idrott och började festa mer istället. Till slut kändes det som att jag inte hade några vänner kvar, för att min livsstil skiljde sig så pass mycket från mina vänners. Jag kände mig ensam och ifrågasatte ofta mina livsval. Varför valde jag att åka ut på en lerig åker en regnig lördagsmorgon för att tävla istället för att gå på den där festen som alla pratade om på fredag kväll? Var jag dum i huvudet? Jag skämde ju ändå bara ut mig för att jag var så jävla dålig. Sen så hade jag ju ingen att umgås med, jag var så patetisk. Jag var så himla besatt av att jämföra mig med andra så att jag helt och hållet tappade bort mig själv. Det funkade när jag var yngre, för då var jag ofta "bäst", men när andra började utvecklas mer stannade jag upp, och då var jag ju inte så duktig längre (i förhållande till de andra). Det spelade ingen roll om det gick bra eller dåligt, alltid fanns det någon som var mycket bättre. Att jag inte längre kunde vara med och fightas i toppen, varken i skolan eller på tävlingarna, bidrog till mer självhat. Jag fick inte längre den positiva bekräftelse jag behövde för att känna mig värdig. Alltså var jag SÄMST. Logiken? Istället för att lägga energi på att studera för att underlätta för mig själv inför kommande prov satt jag och var bitter över att jag inte var lika duktig som klassens stjärnelev. Istället för att fokusera på min egen teknik var jag bitter över att jag inte var lika bra som de bästa i min tävlingsklass. Jag var inte tillräckligt bra --> jag var sämst. En vald sanning som blev till verklighet. Så fort jag misslyckades med något fick jag det bekräftat: jag var inte tillräckligt bra. Jag var sämst.  Det var min historia, eller åtminstone en förenklad version av den. Syftet med det här inlägget är inte att dra på mig offerkoftan, snarare att kasta iväg den långt bort så jag slipper den för evigt. Jag har varit så förbaskat osäker och hatat mig själv, till vilken nytta? Är ledsen över all dålig stämning jag bidragit till med min negativa attityd, sorry alla som påverkats av den, men den jag förstört för mest är garanterat mig själv. Jag är så ledsen över allt roligt jag gått miste om för att jag inte känt mig tillräckligt bra. Jag hoppas att du som känner mig nu förstår hur jag upplevt saker och varför jag ibland reagerat/agerat som jag gjort. Kanske känner du igen dig? Kanske känner du inte igen dig alls, i sådana fall är jag jävligt glad för din skull (haha). Hur som helst, alla är vi olika, alla har vi olika bakgrund, olika intressen, och alla är vi duktiga på olika saker. Bara för att någon är bättre än mig på något betyder det verkligen inte att jag är dålig! Jag kan inte påverka hur det går för andra, men jag kan däremot påverka min egen prestation, genom att göra mitt allra bästa. Mer kan jag inte göra. Varför slösa tankekraft på saker jag inte kan påverka när jag kan lägga samma energi på att utveckla och förbättra mig själv? Är övertygad om att jag hade fått mycket mer gjort om jag bara hade insett det tidigare. Jag är bra som jag är, mina nära tycker om mig för att jag är jag. Jag duger. Du med.