Vardag

Inte det att alla dagar är den andra lik, för så är det inte. Men de är snarlika. Det har varit mycket jobb fast det är väl inget att klaga på. Förutom att jag vill hem. Jag vill hem. Jag tänker på det hela tiden, hur jag saknar allting hemma. Jag trivs jättebra som sambo med Henrik och vi mår bra av att få vara med varandra. Men något saknas i livet här. Jag har fått lite kontakter så även om de ibland är ensamt så är det inte de hela tiden, jag gör saker men som sagt, något saknas. Nog för att jag har ett mål i sikte, jag vill gå i skola här, jag vill göra det snarast. Men måste jag "stå ut" tills dess? För de känns som att de är det jag gör. Jag står ut, väntar på något som komma skall. Yolo liksom, skämt åsido. Men kanske inte ändå. Vill inte gå runt med en klump i magen längre, vill göra något som jag mår bra av nu, inte sen.. Ska bli skönt att åka hem nu i helgen och träffa familj och vänner, få reflektera mera på avstånd. Med hjälp av mamma, pappa och Calle, de är mina stabilaste punkter i livet som alltid förstår och alltid kommer med användbara råd. Med hjälp av mina vänner som är så kloka att jag inte vet vad jag skulle göra utan dem. 42 mil ifrån har aldrig känts längre.