hashtag nervös

Så nu har några dagar gått sen vi senast hördes. Har inte haft fullt upp men har glömt bort bloggen, det var ju ett tag sen jag bloggade i en längre period sist så det faller sig inte naturligt att blogga ofta längre. Förut var ändå bloggen bland de bästa jag visste, jag hade så mycket jag ville få ur mig och reflektera kring. Har kommit ifrån det, tyvärr alltså för jag brukade älska att skriva. Gick igenom min gamla dator här om dagen och jag hottade så många texter. Texter om allt och inget. Inspiration tack!   Vad har hänt sen sist då? Schlager, vm och barnvakt. Ja, ungerfär så. Tror ingen trodde riktigt på tre kronor efter gruppspelet, de hade inte levererat direkt. Sen kom Sedinarna och då kom vm till Sverige på riktigt. Matchen mot Kanada var nog den största segern ändå, mentalt i varje fall. För i finalen krossade de Schwiez, man var nästan aldrig orolig efter 1-1 målet. Sport alltså, vad de kan göra med en. När Loa sjöng nationalsången efter segern, då stod minsann nästan allt hår på kroppen upp. Vilken känsla.     Nervös undrar ni? Svar ja. Tackade ja till att spela match, måste lidit av tillfällig sinnesförvirring eller nåt. Men i grund och botten är jag en lagspelare, man ställer upp om de krisar. Så enkelt är det för mig i alla fall, kan man hjälpa till på något sätt så gör man det och det gäller i de flesta sammanhangen. De vet vad de får, en otränad avdankad ungdomstalang. Haha, nej då. Skulle inte tacka ja och de skulle inte ringa mig om jag inte hade det i mig än. Klart som fan det sitter i, spelat sen jag var 7år tills det att jag slutade gymnasiet. Man kan om man vill, i mitt fall handlar det om att våga. Så imorgon vågar jag spela, jag vågar misslyckas och framförallt så vågar jag ställa mig mellan stolparna med tron om att jag kan.     VI HÖRS! .. om jag överlever morgondagens match.