Siluetter överallt

Det känns som att väggarna rör sig. Som att golvet ligger en decimeter under mig och skvalpar som vätska. Som att jag svävar och inte kan stå stilla i luften. Det känns som att ögonen har brutit kommunikationen med hjärnan och här flyger jag. Otillgänglig. Hjälplös. Maktlös.  Vill skrika och när jag väl gör det blir jag rädd. Rädd för vad jag hör, och vad andra hör.  Rädd för att skrämma bort andra, så som jag nu ständigt skrämmer bort mig själv.  Väggarna skakar och dörrarna står och darrar med dolda skuggor bakom sig.  Ingen vill bli upptäckt och kanske ser jag ingen. Eller alla. Rädslorna blandas med glädjen och jag tappar bort mina små sytrådstunna sanningar i golvhavet och lögnerna som spräcker hål på alla såpbubblor.  Det är siluetter överallt.