politiskt korrekt

Vi pratar inte om sorg. I dagens samhälle pratar vi inte med varandra om smärta eller om tragedier, eftersom det gör ont för oss att tänka på. Efter som att det visar på en svaghet som vi helst vill hålla för oss själva. Vi skjuter undan allt det som gör oss illa och hoppas, ljudlöst, att det ska förvinna. Det är inte samma sak att hoppas och önska som att vara naiv, för bakom hoppet och önskningarna finns det ändå en röst. En röst som skriker och vrålar och slår på vår påhittade fasad för att få komma till ytan och visa oss verkligheten. Men vi trycker ned den. Världen vi lever i idag har ingen plats för de svaga människorna och det vet vi. Trots att vi i Sverige inte dör av svaghet så gör våra drömmar oftast det. De drunknar i krav och måsten, medan vi tappar bort oss själva och är för stolta för att be om hjälp. För rädda att bli knuffade av våra höga hästar. Nej, vi pratar inte om sorg. Inte om smärta eller om tragedier och det gör mig arg. Överallt i världen sker hemskheter som vi konstaterar framför kvällstv:n i ett avbrott av filmen. Ingenting gör ont så länge det inte berör oss så vi håller oss oberörda. För enkelhetens skull. Runt borden i skolmatsalen kan diskussionerna snudda vid det mesta. Krig och naturkatastrofer där flera hundra människor avlider dagligen men också det senaste provet och den kommande helgen. Likgiltigheten är slående. Men vid bordet sitter flickan som aldrig äter och pojken som alltid skolkar. De pratar om kriget, om all död, och tycker sig visst beröra smärtan men ingen av dem känner något och det är okej. På insidan skriker nämligen en röst som har slitit sig fri och nu river sår där ingen kan se dem. Flickan nämner inte sin smärta och pojken nämner inte sin. Ingen av dem vill tala om det som ligger inom räckhåll, för hästen är för hög. Det skulle göra för ont att slå i marken. Varför är vi så rädda för varandra? Jag bli upprörd när jag vet att det är okej att missa skolan för att man har lunginflammation men inte om man har blivit deprimerad. Hur kan det vara så jävla fel att visa sig svag, att vi hellre väljer att trassla in oss i lögner? Har du migrän får du alvedon, har du självmordstankar får du lyckopiller. Våga visa svaghet för vi kommer att behöva varandra om vi ska överleva livet.   peace