Noll tre noll fem

Skriver något för att flytta det förra inlägget från fokus. Idag har jag varit upp och ner och överallt men på något jävla sätt har jag för första gången på länge faktiskt kunnat landa. Landa på fötterna för några timmar och kan se tillbaka på gårdagen utan varken tårar eller ångest. Ni, vackra vänner, som läser detta. Jag älskar er. Jag älskar er runt stjärnorna och tillbaka men jag kan inte lova er någon lycka. Jag är trasig. Jag är förstörd. Jag är sjuk. Det handlar inte om er. Om klagomål eller kritik. Det handlar om sanningen och så här ser den ut. Tyvärr. Ni är det bästa jag kan tänka mig. Över all förväntan. Men jag lyckas inte fly mig själv. Förlåt.Inatt somnar jag utan tabletter och utan vidare magont. Tankarna slåss fortfarande i bakhuvudet och några röster river hål på min insida men allt är så ovanligt avtrubbat och jag ser körkortsteori när jag blundar. Ibland kan det allra tråkigaste vara en tröst när man får dela den med någon. Gud. Är i chock över mina lugna känslor. Min trygghet. Kommer snart tippa igen men tills dess ska jag njuta av fötterna som äntligen fått röra marken. ♥