Mitt allt.

Jag är så jävla feg, haha. Som vågar skriva om smärtan men inte om kärleken. Så feg att jag inte vågar berätta när jag trivs, mår bra, är lycklig.  Det är svårt att tro på det här. Att den här kärleken inte kommer att vara lika flyktig som den förra. Att den här inte slutar i min omtalade smärta och sedan väder upp och ner på skiten igen. Det är svårt att vara modig. Ärlig. Öppen.  Jag vågar inte berätta om lyckan och tryggheten. Att somna i hans armar. Det låter så jävla mesigt allting och det är det säkert också men jag älskar honom och det vore jättekonstigt att säga om vi vara några andra. Några andra som varit tillsammans i tre veckor och inte vi. För jag har nog alltid älskat honom, alltid brytt mig alldeles för mycket och alltid låtit honom betyda mest. Han är den som jag vill vara med men det är ändå svårt att tro på. Att han någonsin skulle nöja sig med mig.  Livet är fint just nu och jag måste våga säga det. Det är fint. Jag vet inte hur länge jag kommer att må bra, hur länge jag kommer få vakna bredvid världens svettigaste och finaste person, jag vet inte hur länge jag kommer att räcka. Men just nu gör jag det. Mår bra, vaknar med honom, räcker till. Och jag älskar det. Mer än jag vågar erkänna för det är så sjukt. Så jobbigt att lägga all tro på någon som så lätt kan försvinna.  Min allra vackraste. Han jag torkar blod ifrån, kysser bort tårar. Han som är jag men bättre. Tusen gånger starkare.  Mitt allt.