Min vård ska inte få göra mig sjukare

Efter en helg isolerad från allt annat än mig själv sitter jag nu i soffan som jag åter igen bäddat med sängkläder. Jag har svårt att avgöra hurvida explosionskänslan inuti mig beror på isoleringen eller den senaste tiden som legat i lycka. Förmodligen en kombination utav de båda. Hur som helst så har jag haft långa outtalade konversationer med mig själv nu i helgen och dessa vill jag nu dela med mig av. Delvis i alla fall. Just för tillfället är det morgondagen som knorrar och morrar i mitt lilla sinne. ERGT. För er som är som de allra flesta och inte vet vad ERGT är så är det en sprillans ny metod av gruppterapi som används inom psykologin och vården just nu. In fact, är min lilla grupp en av de 4-5 grupperna som fått äran att testa denna metod i Sverige. Ursprungligen kommer ERGT:n från USA och är hyffsat lik DBT:behandlingar som sedan länge har genomförts även här i Sverige! ERGT fokuserar på känslor och reglering utav dessa. Förståelse med mer.  Hur som helst så ska jag alltså, som varje jäkla måndag, dra mig dit imorgon vid 13 och slå mig ned framför kameran. (Ja, varje session spelas in) Jag har den senaste tiden varit oerhört positiv och då inte bara till detta men hela livet så jag måste ha spridit lite glädje även där kan jag tänka mig. Trots detta, trots glädjen, måste jag dock sätta mig ner, minst en gång om dagen, varje dag, skriva ner vad som får mig att må dåligt. För någonting får mig ju att må dåligt? Eller? Denna frågeställning finns inte med i enkäten jag fyller i. Det finns inget "Har livet varit bra? I så fall, skit i detta." Nej för jag ska fylla i hur mycket jag velat självskada och varför jag velat detta och när och hur och vad som hände och hur det kändes och vad tänkte du innan, vad tänkte du efter? Redovisa. Motivera.  Well. Som vuxen medborgare kan jag förstå att en testgrupp är just en testgrupp och man kan alltid förbättra saker och ting men SNÄLLA. Vi sitter runt ett bord. Vi sitter och kollar ner i våra tomma jävla papper, en gång i veckan och då ska vi tänka igenom förra veckans jävla misstag och hemskheter. Vi som jag så fritt kallar för ett vi är 6 st självdestruktiva kvinnor som sitter där vi sitter på grund utav ett pågående självskadebeteende. Vi är typexemplet på de som skulle behöva en liten spalt som sa "Gumman, skit i mörkret. Vi tar de här förbannade frågorna någon annan dag."  Av erfarenhet vet jag att när jag sitter på gränsen till explosion så vill jag gärna explodera. Jag kan gotta ner mig i smärta bara för att trigga. Starta. Komma igång med fanskapet. Så om jag, en kväll som denna, faktiskt känner en lust att öppna den gröna pärmen som ligger stängd framför mig. Om jag VILL göra detta, ja då är det något fel. Då betyder det att den gröna mappen är ett triggningsföremål och dessa vet jag att jag inte får använda mig av. Allra minst när jag vill. När jag verkligen, verkligen vill.  Vi sex kvinnor som med långärmade tröjor samlas runt bordet med kameran varje måndag, vi vet hur man skadar. Vi behöver inte sjutton exempel, tips om du så vill. Har du "skurit dig", eller "***", eller ***? Det är som att ge oss självdestruktiva en manual med små svarta bokstäver skrikandes "TESTA DETTA! HAR DU INTE TESTAT DETTA?!" Det värsta som finns, i alla fall för mig, personligen, i triggningsväg det vill säga. Det är den där jävla ömkan i ögonen på människor när de liksom vill säga "Du, vännen, du kanske inte behöver komma hit. Du kanske inte behöver kalla dig sjuk. Du kanske inte borde ta upp våra resurser med din obetydliga existens för inte ens när du mår som värst, mår du tillräckligt dåligt för att vi ska vilja lägga tid på dig. Gå hem. Du klarar dig. Det är ju inte som att du ska ta ditt liv eller något. Nej, eller hur då. Kram på dig hjärtat. Alla är lite deppiga ibland. Det går över."    Egentligen vill jag avsluta det här inlägget här och hoppas på att dessa utropstecken har blivit tillräckligt med ilske-avreagering för ikväll. Det är nog precis det jag ska göra, sätta punkt och sova. Fylla i min dag i den gröna pärmen och sedan somna så fort att jag inte ens märker det. Nej, men det löser sig faktiskt. Imorgon ska jag fan i mig läsa upp denna felande och inkorrekta text och bubbla över - med all rätt. Min vård ska inte få göra mig sjukare.