Min största rädsla

Är att bli övergiven.Jag ser det tydligare hela tiden då folk som verkar ta avstånd får min mage att vändas upp och ner. På samma tvistade sätt reagerar jag även när det är jag som avvisar folk. När JAG avvisar ANDRA alltså. Någon jag är osäker på om jag verkligen klarar mig utan. Förmodligen gör jag det men kroppen bara skriker. Övergiven. Ensam. Värdelös. Det är nog det där sistnämnda som egentligen får magen att smärta. Värdelösheten. Rädslan för att bli utan någon som betyder mer än jag själv. Någon som jag älskar och öppnar upp mig för. Min första prioritering. Jag är så jävla orolig och osäker i mig själv. Har oerhört svårt att lita på andra. Säger du att jag är ful så håller jag med. Säger du motsatsen studsar det bara av mig. Problemet i detta är när min nervositet slår till och jag desperat smsar och smsar och smsar. Bara för att få lite bekräftelse. Lite något för att ta mig genom natten. När jag gör detta skrämmer jag bara bort de vackra personerna som jag i grunden bara var livrädd för att skrämma bort. Gah. Så. Nu har jag fått skriva av mig kvällens frustration. Min skam. Mina pinsamheter.Min största rädsla.