Jaha

Måste skriva av mig sådant som jag inte kan få grepp om.  Blä.  Det är det där kaoset och tankarna och kraven.  Var bäst. Var snyggast. Var roligast. Var smartast.  Men tappa inte bort dig.  Sluta.  Sluta säg åt mig vad jag ska göra, med vem jag ska vara, hur jag ska bete mig, se ut, vad jag ska ha på mig.  Jag vill inte vara den desperat åtkramande jävla idioten som skriver kärleksförklaringar långa som noveller över sms. Jag vill inte vara den som är livrädd att vara ensam och istället är med folk så länge att de tillslut tröttnar och då,  då är man ensam ändå.  Jag vill inte vara den osäkra och destruktiva, inåtvända romantikern som gråter av fina ord och känner sig sviken av allt. Shit.  Jag hatar att vara den som överreagerar. Som känner, håller och älskar mest.    Får jag önska mig det, i studentpresent, en styrka? Får jag önska mig ett självförtroende och lite fler människor att falla för? Lite mer kärlek att bädda in sig i? Får jag önska mig en helhet som inte gör ont, utan bara känns. En helhet och en bästa vän som kan sitta på bryggan och röka.  KAN VI SKJUTA SÖNDER MINA TANKAR. DE DÖDAR ALLT. Jag önskar bara att jag var lite starkare. Lite helare. Lite säkrare.  Jag önskar bara att det var lättare att rycka på axlarna och säga jaha.