Jag kan inte vara din men inte heller min egen

Det är en dämpad form av panik. Ett muller. Jag vill skada mig men jag vågar inte. Inte igen, inte nu, inte förstöra. Jag vet att jag förstört nog redan. Livet är trasigt. Den desperata känslan sväller och jag vill skrika alla mina hemligheter till främlingar för att se om de faller för mig. Det gör de sällan.Men inatt faller jag,som offer för tankarna när de rusar fram. Kör över mig som skenande hästar. Okontrollerbara. Jag vill berätta för dig, min okända vän, att jag har blivit sönderslagen och att jag inte gråter. Jag vill berätta om skärvor som inte syns men som känns. De som bränns. Under min falska stillhet slår lågorna runt mig och jag kräver egentligen bara kärlek. Lite jävla kärlek. Samtidigt som jag undviker den som får mig att känna mig rätt, fast på fel sätt. Avundsjuka är att föredra framför denna tragiska form av försök till uppmärksamhet. Jag önskar mig lite kärlek. Till priset av min smärta. Köp mig. Jag lovar inte att du kommer att älska mig men, jag älskar nog inte dig heller. Inte lika mycket som den form du tagit dig och den roll du blivit given. Jag faller gärna för din yta, om du lovar att inte släppa mig närmre.