Här är drömmen som vi aldrig riktigt når

På golvet ligger det små delar av mig själv som jag envist försöker plocka upp.  Men nästa dag är de ändå kvar och jag känner hur jag torkar och faller samman.    Glömmer bort att andas när det inte gör ont.  Glömmer bort att distraheras.  Låt mig distraheras.    Det finns inga färger i mörkret men jag kan ändå se hur den röda vätskan tillrar ur mig.  Iakttas av skuggorna från gatubelysningen och studerar hur de leker på väggarna.   Golvet vilar smutsigt och orört.   Jag önskar mig bort för kanske tiotusende gången och för kanske tiotusende gången, stannar jag lika förjävla mycket kvar här.    I det här mörkret glömmer jag bort  hur ont det borde göra att andas.