Gör det inte ont så gör du fel

Bredvid den stjärnbeprydda väggen sitter jag och försöker att reda ut tankarna som har knölat ihop sig.  De är fast som insnurrade i varandra och ju mer jag drar i lösa ändar, desto trassligare blir det.    Det ligger en liten, vass utväg under huvudkudden på vilken datorn balanserar och jag försöker att fokusera bort från denna. Men det är svårt.    Samtidigt som min uppgivenhet över allt det som förut kändes fantastiskt slår omkring som vågor i huvudet, vill jag se ett ljus. En framtid av något jävla slag men jag vet inte vart jag kan hitta denna.   Problemet som gruppterapin ska motverka på måndag, känns oerhört obefintligt men samtidigt vet jag att det finns där. Gömmer sig i buskarna och väntar tills jag går förbi genom parken, sådär alldeles ensam som mamma alltid har sagt att jag inte får. Depressionen lurar bakom ett träd bredvid grusstigen och syns inte i mörkret så att jag ska bli överraskad. Igen.    Det är bara det där att man inte kan bli riktigt överraskad "igen". Igen:et finns inte. Man vet ju för fan att det kommer komma ett överfall när som helst och just därför är jag inte rädd att gå genom våldtäktsparken ensam, för det är bara en jävla tidsfråga. En jävla tidsfråga.    Jag frågar migsjälv hur vida gruppterapin kommer att hjälpa eller slå ner mig. För under de fina dagarna som jag tvingas skriva i enkäter på, de fina dagarna då jag tvingas tänka på de.. mindre fina dagarna, då tappar jag fotfästet igen. Lik förbannat.  "Hur mår du just nu? Hur mådde du igår? Vill du ha tips på självskada? Jaha, det var ju ingen fara, inget sjukhusbesök, inga stygn, inte ens tvåsiffrigt."    Bredvid min fina lilla stjärnbeprydda vägg vill jag somna till Harry Potter and the Golbet of fire, men jag måste samtidigt kämpa mot det där monstret som jag nyss matat tills det inte fick plats. Visst var det så man sa? Och imorgon ska det svältas ihjäl. Ja.    Allt kretsar kring mat och jag kretsar kring allt. Jag vet inte hur jag ska rymmas i den här hopkrympta lilla skitvärlden längre och det gör ont i mig. Så åthelvetejävla ont att jag kan vara så ensam samtidigt som jag inte rymms. Jag vill skrika. SKRIKA. För jag tror att jag ser över alla er, igenom er, förbi er. Mina tankar är svävande på era värdelösa axlar och över era tomma huvuden men samtidigt som jag har förstått hela livets meningslöshet så förstår jag egentligen ingenting och jag avundas er. Ni utan förnuft och förstånd. Jag önskar mig en gnutta idioti i Julklapp och sedan en kram som jag föralltid kan begrava min förstörda själ i.  Begrava mig i.