En dag nära ett slut

Hej. Jag skäms i förväg för inlägget jag nu ska skriva. Ber om ursäkt, varnar, förbereder. Idag har varit en sådan där kaosdag. Jag har mått okej. Jag har faktiskt mått okej ett tag, men sedan hände något. Jag vet inte vad fan som flög i mig men plötsligt ser jag mig själv klättra upp för en jävla stege. Väl på platsen jag ville till virar jag in mig i två filtar och kedjeröker nästan ett helt ciggpaket. Mår illa men har i alla fall lyckats kontrollera gråten. Smsar en vän och försöker bli övertalad att ta mig ned på det säkra sättet. Det går sådär. Vad som händer sedan är ett suddigt minne som om det vore från länge sedan. Jag spiller lite av mig på taket och filtarna och blir förbannad. Stressar ner längs stegen för att hinna bort innan ambulansen som en person hotat att ringa. Jag ringer upp 112 och blir kopplad till psyk. jouren. Hon ber mig komma ner och att snälla följa med till sjukan. De kan inte tvinga mig att sova där utan vill bara prata. Jag säger okej men springer iväg och den där kompisen ringer. Jag smyger snart in i mitt hus och låser in mig på toan. Stirrar in i den smutsiga badrumsspegeln tills reflexionen verkar förvriden och jag kastar av mig kläderna. Det gör så förbannat ont att duscha att jag måste bita i en handduk. Fredagskväll och dödsångest. Let's Dance och hela familjen äter pizza. Jag steker en äggvita och sätter mig med dem framför tv:n. Hur fort livet kan vända. Hur annorlunda det kan se ut. Vid elva vaknar halvt drogad jag utav en orolig sköterska som säger att de letade efter mig. Jag ser mitt lik i huvudet. Hon frågar hur jag mår och jag beskriver tabletterna. Hon säger ursäkta och tack och lägger på med en märkbart ömkande ton. Jag sjunker ner framför spegeln på rummet och gråter tills jag tillslut fattar grepp om verkligheten och skriver ett mobilinlägg som är mer destruktivt än jag själv.Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.