du känns

Du verkar tro att man bara startar om utan att se tillbaka. Som om jag inte gråter längre, som om jag inte dröjer utanför ditt hus varje dag när jag går till och från skolan. Du verkar tro att man bara går, går förbi och försvinner tills man inte längre syns.  Eller känns.  Åh älskade du, som om jag inte längre faller ner i gropar i asfalten eller ramlar framlänges på ojämna trottoarkanter.  Som om du inte längre syns. Eller känns.  Så nu måste jag hitta någon att drunkna i. Någon vars kyssar kan ersätta dina utan att varken påminna eller bli jämförda. Någon vars kramar kan omfamna lika varmt och oräddt, vars ögon kan le lika sorgsna och lugna.  Tänker du aldrig på hur du förpestat varje film och varje vacker låt? På hur det högsta tornet i tonhallen fortfarande ekar av min panikslagna gråt?  På hur förstörd jag blir när du är lycklig och glad och när du påstår att livet har visat dig kärlek igen?  Jag springer fortfarande ut i regnet när väggarna har krupit sig allt för nära. Jag gråter fortfarande i takt till vår bästa mardrömsmusik. Jag undrar fortfarande över hur du ser ut när du sover, då jag alltid var den som somnade först och jag saknar fortfarande dina ärrade armar genom mitt hår.  Tror du att man glömmer som man andas och sätter du i så fall någonsin i halsen?  Ett minne eller en dröm, kanske någonting du bara tänkt?  Har du slutat andas mig och fick jag dig i så fall inte att kvävas?  Saknar du aldrig att skaka tills du brister bara för vetskapen att jag skulle tejpa dig?  Du har inte slutat att kännas.