Brev som aldrig kommer att läsas

Jag vill skriva ett brev och lämna det oläst. Jag vill sätta rätt ord på rätt plats för att äntligen kunna visa dig sanningen.Det finns så mycket som jag inte hunnit med. Ännu mer jag aldrig kommer att hinna.Men när det gäller dig finns det inte nog med ord. Inte nog med känslor som måste få fastna. Få fastna någon annanstans än på min kladdiga insida.Här kommer det. Ditt olästa brev. Hej du.Jag vill berätta för dig om allt det du missar i mörkret. Om allt det mina andetag viskar när du somnat. Jag vill ge dig svaren som du aldrig kunnat uppfatta då jag mumlat att det inte är något när det egentligen har varit allt. Det sägs att kärlek är när man finner den man känner sig full med när man faktiskt är nykter, och jag har aldrig förstått det där. Aldrig förstått hur man kan känna sig full utav en annan människa men nu ser jag. Det är synd om dig. När jag kysser och biter och skrattar och inte kan hålla mig ifrån dig. Du är allting i varje ingenting.Aldrig ingenting i något allting. När min kaotiska insida stormar värre än vanligt är det så jävla sjukt att det räcker med ditt hjärta. Din bröstkorg och dina hjärtslag, för att vilken storm som helst ska lägga sig igen.När jag inte kunde andas igår och mamma ringde sjukhuset och jag trodde att jag skulle dö så kunde jag bara formulera att jag ville ringa dig. Ringa dig. Fattar du hur sjukt det är? Att jag sedan ringer fyra gånger innan du svarar och säger "vad gör du imorgon? Pax." Du är min trygghet. Min allra vackraste trygghet och jag vet inte vem jag skulle vara utan dig. Förmodligen en trasig och sönderstormad jävel. Någon utan varken trygghet eller kärlek.