Att hantera: Smärta

Ordboken påstår att smärta är en synonym till orden: sveda, styng, plåga, kval, ångest, vånda, sorg, bedrövelse, nöd, elände, betryck och svår påfrestning. Och det kanske stämmer, vad vet jag? Men jag skulle gärna vilja skriva in några fler ord. Eller ett "o.s.v." för smärta kan inte begränsas till två rader och storlek 10. Det är omöjligt.  För mig kan smärta vara avundsjuka, ensamhet, tonårstider, tankar, att bli sårad, att såra och en jävla massa längtan. Ångest är en bra sammanfattning eftersom att ångesten är villig att ta sig an nästan alla former. Beslutsångest, bakisångest, prestationsångest och så vidare. Ångesten kan representera en ånger av något som hänt, något man gjort eller kanske något man INTE gjort? Ångest kan få stå för det som varit men också för det som komma skall och bara stå där och skrika rakt ut i någon typ av skräckslagen nervositet. Ångest och smärta ligger mig väldigt nära till hands och dessa två små känslor kan lätt välja att gå över till den där ilskan vi redan diskuterat.    Smärta kan ske när som helst och på grund av vad som helst. Det är lite tabu att bli sårad. Lite pinsamt. Så därför visar vi det sällan utåt men känslorna har ingen att skämmas för på insidan. Smärta kan välja att slå till när man ramlar och skrubbar knäna eller kanske när mormor dör. Smärtan kan vara väntad eller oväntad, provocerad eller helt utan anledning. Ibland blir jag sårad utan att jag borde, eftersom att jag egentligen inte ens är ledsen, men på något sätt har smärtan lyckats sippra in i mig ändå. Oftast har jag mens när detta händer.    Smärtan tar olika uttryck i olika kroppar och beroende på olika orsaker. Om man gör sig illa brukar man gråta av ren reflex, för att man ser blod eller känner av sveda. Då kan det vara svårt att hindra det naturliga systemet att slå igång. Ibland blir man sårad och då kan kroppen bete sig helt annorlunda. Vissa blir arga, våldsamma, elaka medan andra blir svaga, förstörda, nedslagna. Ibland blir man bara nollställd. Avtrubbad kanske. Stum och tyst och bara går, utan en enda tanke.    När någon nära dör kan smärtan ta form av en overklighetskänsla och sorgen kan då slå över till dess motsats, lycka. Ironi, skämt och allt blir oseriöst. Vissa säger att det beror på att kroppen vill skydda sig själv mot just smärtan så man jobbar emot med det starkaste man har. Förr eller senare kommer dock ljuset tillbaka och sorgen får lysa igenom. Vi kommer aldrig undan.   Egentligen är det här ett evighetsinlägg eftersom jag har så jäkla många ord som jag vill sätta under den här rubriken, men jag ska försöka att avrunda det.    När man skakar och har svårt att andas. När smärtan blir till verklig ångest, sådan som går att se och ta på, det är då man kan behöva lite hantering. Tårar är okej, ja, faktiskt bra för att få ur allting men när panikattackerna tar över så är det inte skönt längre. Hjärtat har slagit slint, det hoppar som galen inuti bröstkorgen och jag tänker bara på andningen. Andas in, andas ut. Hur fan gör man ens? Det är tårar över allt, ingen fast punkt att fokusera synfältet på. Ingenting.  Jag kanske dör nu. Gör jag det? Kan man dö av något som bara är på låsas? Nej. Och sedan panik igen. Över alla vettiga funderingar. över allt som ens ger en hint från verkligheten. Panik. Tårar. Svett. Ett jävla galet hjärta som vill springa ifrån mig och jag bara skakar och tror att nu, nu dör jag.   Panikattacker suger. Jag avskyr dem men samtidigt finns det någonting som liksom övertygar mig om att jag inte är galen när hjärtat kör igång. Det är någonting som känns som faktiskt andra också kan känna. Här, håll handen här.  Kolla, det är DET som gör ont. Jag är inte galen. Nej, men hur gör man då? Hur hanterar man smärtan när den är som mest överväldigande och hemsk?    Man kommer att överleva, den här gången också. Man kommer att lugna sig, det gäller bara att inse det. Att inse att de vanorna som hittills har hjälp, (hetsäta? självskadebeteende? impulsivt sex?) inte är det ända som hjälper men man måste också inse att så länge man väljer de "lätta" utvägarna kommer panikattackerna inte att försvinna.    Smärta är komplext och jävligt och för att vara riktigt tråkig men också ärlig så är bästa sättet att hålla sig stark och så nära immun som det går, att äta  - sova - träna. Allt i lagom mängd. Det lugnar kroppen som du lever i och även om du hatar de människor som tar allt med en klackspark så lever man hellre så än att tro att man ska dö av varenda lilla snesteg bara för att man har mens, haha.    Livet går vidare och "the worst is jet to come" ;) Nejdå, allt är okej. Det kommer bli okej. Lev idag och var lycklig, var klyschig, var en sådan som skriker ut att du vill liva om det är det som får dig att tro på det. Huvudsaken är att vi lurar oss själva att smärtan inte finns. Då kommer den också att försvinna.