Att hantera: Ilska

Vad, när, hur och varför? Varför känslor?  Jag sitter och försöker reda ut det här trasslet som ska föreställa en normal tonårstjej. Om det nu finns någon sådan.  Vänder på varenda känsla och försöker att förstå vem jag är under ytan. Här bubblar allt det som inte får synas utifrån och det är kanske på grund av detta som jag har känslan av att snart explodera. Förr eller senare. Någon av de vanligaste känslorna som vi människor har är ilska. Trista, arga, jobbiga ilska. Med tanke på hur pass väl jag känner till ilska, vet jag väldigt lite kring den. Hur hanterar jag denna storm när den kommer över mig? Vad kan och bör jag ändra på?  I vilka situationer drabbar ilskan mig? När någonting inte går som jag vill, när jag misslyckas, när saker och ting är fel? Ja. Jag kan bli arg över orättvisor men också över överdriven rättvisa. Jag kan bli arg på andras ilska och på människor som behandlar varandra fel. Bortsett från detta standardprat kan jag erkänna en svaghet som vidtar formen självdestruktiv ilska. Jag klankar oerhört lätt ned på mig själv och trots att detta inte är något man vanligtvis slänger ur sig på en middag eller under en film så tror jag ändå att det destruktiva i ilskan är något som vi är många i. Smärta och sorg kan lätt gå över till ilska eftersom vi på något sätt har mindre problem med det hanterbara i ilskan.   Hur tar den sig uttryck i min kropp? På vilket sätt känner jag av den? Att sätta ord på känslan ilska är lättare än vad det borde vara. Jag är arg. Ja, kolla. Det gick ju jättelätt. Men är det för att jag känner mig arg som jag uttrycker mig så här eller är det för att min autopilot slår på och säger att det jag känner heter ilska och att jag är arg? Om jag med andra sätt ska beskriva stormen så är det en frustration, en gnista och en triggande start. När jag står vid starten kan ilskan vara endast ett startskott medan den slagit ut i all sin kraft lagom till målgången. Fullskaligt kaos. Storm och virvelvind. Hårda ord. Våldsamma gester.    Fysiskt ger ilskan mig skakningar och ibland glömmer jag bort att andas och blir jag alldeles röd. Ofta tänker jag inte innan jag agerar och både röstens hårdhet och volymen höjs en del. Ilskan låter sig finnas och ta plats i mig och det är nog på grund av detta tillåtande som vissa människor blir våldsamma i kontakt med insidan.  Hur hanterar jag ilska i dagsläget? Jag vet inte. Hanterar jag den över huvud taget? Kanske dampar jag allt och trycker undan det tills insidan blir den här bubblande sörjan? Jag vet inte. Om jag bråkar med familjen slutar det ofta i tårar vilket alltså är mitt sätt att släppa på locket. Hur gör man annars? Slår med armarna i luften och skriker och försöker få andra att inse att de har fel och att jag har rätt? Mycket sällan men visst, det händer det med.   Ilska, åh underbara ilska. Efter en viss tanke inser jag hur jag borde ta till vara på stormens energi istället för att försöka kväva den. Ilska i rätt mängd kan vara det där drivet som så många efterfrågar. Drivna människor. De som jobbar för att hiva rättvisa i världen använder sig förmodligen mycket av inre ilska och frustration för att nå dit de vill. Varför vänder jag då min lilla obetydliga ilska till något dåligt? Till något värre för mig än bara känslan? Ja, ännu en fantastiskt omöjlig fråga. Jag vet inte. Borde jag veta? Om jag kunde skulle jag sluta förvärra livet eftersom den enda det drabbar är mig själv. Eller är det därför jag inte slutar? Bara pga. att den enda jag skadar bli just mig och vem fan är jag? Se där, jag lyckas gnistra till lite självhat även här. Lite vacker ilska.    Att hantera ilska är svårt men jag tror att man måste sätta sig ner och analysera känslan för att ens kunna börja hantera den. Om man har en känsla som upplevs som överväldigande eller leder till dåliga saker så måste man förr eller senare dyka ner i det här skitjobbiga och läskiga som man kallar för sig själv. När får jag den här känslan? Vilken känsla är det egentligen? Varför får jag den? Hur agerar jag? Hur BORDE jag agera? Jag måste komma på små steg så att jag avvänjer sig den autopilotiska "agera nu, tänk sedan" - metoden. Att koppla sorg, smärta, hat och frustration till ilska är också fel. Jag måste våga dela upp det. Sätta riktiga ord på vad jag känner. VÅGA vara ÄRLIG för fan. Frustration är inte ilska. Frustration är frustration.    Bra då har vi bearbetat ilskan. Några tusen to go, bara. Någon stans ska man ändå börja och detta kändes relevant. Nästa gång jag vill kalla mig arg ska jag analysera den riktiga känslan och sätta rätt namn på rätt plats. Annars behandlar jag problemet med fel medicin.  Sådär, och det sista visa, kloka, smarta jag behöver säga är att jag måste VÅGA KÄNNA. Att trycka undan är sämst.  Sämst.    Dåså. Lycka till !