Skrivklåda

Jag har börjat skriva igen. Inte bara vetenskapliga rapporter utan vad jag vill! Låter fingrarna löpa utefter tangentbordet. Orden formas genom mina fingrar. Känslorna styr vad som kommer ut. Är redan uppe i över 50 sidor. Hade glömt vad helande skrivandet är för mig. Slår allt vad stämningshöjande medicin heter. Slår skogspromenader och till och med chokladens helande kraft. Jag skriver och skriver. Fingrarna hinner knappt inte med i tankarnas fart. Historierna tar aldrig slut. 44 år av historier. Av barndom, nuet och framtiden. Om ångest, glädje och tunga händelser. Svåra saker, banala saker och allt som har hänt. Har jag tur kommer det att bli något av det. Något som kan hållas i handen och som får andra att gråta, skratta och känna. Det vore fantastiskt. Jag skriver på. Här kommer ett kort utdrag av det jag skriver. "1981 Jag skulle besöka dig. I ditt fosterhem som det hette på den tiden. Jag skulle åka från mitt fosterhem i Småland till ditt i Närke. Det var socialtjänsten som hade bestämt det. Syskon ska ha umgänge. Det är viktigt. Men inte att vi skulle bo tillsammans. Märkligt. Det var aldrig meningen att jag också skulle bli fosterhemsplacerad. De hade bedömt att mamma klarade av att ha mig kvar. Inte dig. Du var för jobbig, för krävande. Men mig klarade hon av. Snälla, fogliga, hjälpsamma jag. Men så vill de behålla mig. Som en sak som man har till låns men sen känner att man inte vill lämna tillbaka. Familjen i Småland, som jag hade tillbringat sommaren hos ville ha mig som sitt barn. De övertalade mamma, socialtjänsten och sist men inte minst mig att det skulle vara bäst om jag stannade där. De hade hästar. Jag älskade hästar, redan på den tiden. Jag skulle få ett eget föl om jag blev deras dotter. Barn är så lättlurade! Mamma kom ner. Vi satt inne i finrummet hon och jag. Ensamma. Vi skulle få egen tid bestämde Saga, fostermamman som föste ut de andra barnen och stängde allmogedörren om oss. Mamma lyfte upp mig i sitt knä, strök över mitt hår med darrig hand och frågade med allvarlig röst om jag ville stanna. Jag måste ha svarat ja för jag blev kvar där och mamma åkte hem med tårfyllda ögon. Det året hade jag fyllt sju år. "