Mentala skript- Livsteman

Så jag blev lämnad som barn, okej. Flera gånger dessutom. Hamnade i flera olika familjer, knöt nya band som varje gång bröts. Min överlevnadsstrategi var att älska de som fanns där just då och där. Lärde mig älska väldigt fort. Blev lika ledsen varje gång jag sen blev lämnad. Inget jag gjorde räckte. Hur mycket jag än älskade. Jag var ett klängigt barn, har jag fått höra. Kanske inte så konstigt. Om man inte kan hålla de man älskar nära med hjälp av sin kärlek kanske man kan hålla dem kvar rent fysiskt. Den här överlevnadsstrategin har blivit kvar hos mig. Lärt mig älska de som kommit in i mitt liv väldigt fort, velat bli det viktigaste i deras liv. Försökt hålla dem kvar, med hjälp av min kärlek. Inte så mycket fysiskt längre. Men närhet för mig innebär att man älskar mig, i mitt medvetande. Så visst klängig kan man nog kalla mig fortfarande. När den jag älskar inte ger mig bekräftelse genom närhet längre då tror jag att jag inte är älskad längre. Självbevarelsebedriften sätter in och jag stänger av mina känslor. Jag slutar älska och lämnar, före jag själv blir lämnad. För jag tror att jag alltid, förr eller senare kommer att bli lämnad. Tänk vad ens barndom kan ställa till det för en. Många år senare. Men inte nu längre. Vid en ålder av 45 år har jag tränat min hjärna att tänka om. Det går att förändra tankemönster och att kontrollera de omedvetna skript som kickar igång. Ett första steg är att bli medveten om dem. Min uppväxt har skapat många skript i mig som fuckar upp mig nu. Många av dem har jag blivit medveten om genom samtal och att läsa böcker. Självanalys och reflektion. Många har jag lärt mig att hantera men några är så svåra att förändra. Det som har skapat hela min personlighet. De genomgripande personlighetsdragen som jag fått genom miljön. Många av dem  kanske inte heller behöver förändras. Vissa av dem kanske faktiskt är bra. För jag är ju ändå helt okej, en bra dag.