Jaget, Detet och överjaget.

Jag ska vara den starka. Den som andra alltid kan luta sig mot, som stadigt står kvar när allt omkring rämnar. Det är den jag tror att jag måste vara. Den jag innerligt önskar vara. Den jag nästan jämt också är. Lyssnande, stöttande, analyserande och tröstande. Det är det jag är. Men så plötsligt bryter jag ihop. Hulkande i fosterställning. Världen kväver och trycker mig längre ner i madrassen. Kroppen skakar och hjärtat flimrar. Jag tänker att jag är löjlig, att allt är ett spel. Det händer inte på riktigt. För det kan det ju inte göra om jag samtidigt tänker dessa tankar i takt med hyperandetagen som flämtas ur min mun. När hulkandet och darrandet avtar överväldigas jag av tankar om min egen svaghet, min brist på självkontroll och behärskning. Jag skäms. Varför blev det så? Vad vill jag uppnå med detta beteende? För allt mitt beteende kan jag väl styra över? Kontrollera och tillrättalägga. Visst? Har ju alltid gjort det. Värdesätter självkontroll och ett logiskt tänkande. Jag tänker att de som låter känslorna styra är svaga. Nej fel. Jag tänker att JAG är svag som låter känslorna ta över. Inte  ni andra. Ni är bara mänskliga. Jag är tusen gånger hårdare mot mig själv. Och efter denna dom kommer tröttheten. Den resignerande tröttheten som gränsar till likgiltighet. Jag orkar inte bry mig, Om någonting. Vill bara sova bort allt. Läka och hitta mig själv igen. Den starka, stabila som alltid finns och stöttar. Mitt sanna jag. Eller är det mitt överjag? Det eftersträvansvärda överjaget som mitt jag vill bli men som ständigt dras tillbaka av Detet. Det som styrs av känslor och inte förnuft. Mitt jag, När ska mitt jag finna den fina balansen mellan dessa 2? När ska jag älska alla sidor av mig själv, förlåta mina svaga punkter och se deras berikning av min person?