Hovslagare, ett kapitel för sig.

Vi har två hästar. Den ena är vår och den andra har vi på foder. Underbart med dessa djur. Hästar är de mest rogivande man kan hålla på med. Efter en jobbig dag på jobbet så är man som en ny människa efter en kvart i stallet. Tror de flesta som håller på med hästar håller med mig. Men det finns en sak med hästar som är otroligt stressande. Hovslagare!  Om man som vi, är "nya i branschen" och inte driver en stor ridanläggning är det i princip omöjligt att få tag i en fast hovslagare. Vi är inga bra kunder, vi har bara två hästar. Varav den ena är en  stor tung nordsvensk som gillar att passa på att vila bakbenen liten under tiden han blir verkad och den andra är en föredetta fångponny som det är oerhört viktigt att hovarna formas rätt på. Vi har dessutom ingen uppvärmd plats med perfekta arbetsförhållanden att stoltsera med.  Vi körde rätt länge med grannens hovslagare, funkar bra med okomplicerade hästar där allt rullar på med skoning och så, men vi har ju inga okomplicerade hästar. Våra hästar går barfota året runt för att deras hovar mår bäst av det. Så alltså kan man inte tjäna så värst mycket pengar på oss heller, eftersom de "bara" ska verkas så där var åttonde vecka. Hade en underbar, fantastisk hovslagare här under det året som vår Silver var sjuk i fång, Micke. Han kom som en klocka, svarade alltid på telefon! (bara det liksom) och gjorde ett fantastiskt jobb, så nu är Silver helt återställd. Tyvärr, tar han bara sjukdomsfall den underbara Micke. Så vi fick börja leta någon annan kompetent hovslagare. Tipsades av vänner om ett par olika. Ringde, sms:ade och ringde igen. Aldrig något svar! Till slut sprang jag på vännens hovslagare då han var hemma hos henne för att sko hennes hästar. Lyckades boka in en tid med honom. Toppen, tänkte jag! Äntligen har vi fått tag i en bra (vännen är iaf nöjd med honom) hovslagare.  Mannen tog ledigt från jobbet för att vara redo med nykratsade och torra hästar när han skulle komma. 1 timme efter utsatt tid hade han fortfarande inte kommit. Mannen var ganska sur vid det här laget. Ringde, inget svar. Väntade 2 timmar till, Ringde, inget svar. Sms:ade. Inget svar. Ett halvår senare har vi fortfarande inte hört något från honom.  Visst, det är mänskligt att glömma. Men då hör man väl av sig när man blir påmind? Eller?  Så jakten på hovslagare fick påbörjas igen. Fick tag i en kille, som faktiskt svarade! Underbart. Och vi bokade en tid OCH han kom på utsatt tid. Vilken fantastisk kille! Vid det här laget är jag glad och tacksam för väldigt lite. Otroligt proffsig, duktig och trevlig. Honom ska vi ha!! Både jag och mannen var helnöjda. Frid och fröjd tills nu.  Senaste gången han var här som var den 18 april berättade jag att vi bara kommer ha kvar två hästar till nästa gång, då vi hade sagt upp vår ena foderhäst. Så därav skulle det bara bli verkning på de andra två i slutet på juni. Ok. "Då behöver vi inte boka någon ny tid för det kan jag ta när jag är på väg hem någon dag, det går så fort." Svarade hovis. Lite orolig i maggropen blev jag när han sa det.  Vill gärna ha en bokad tid för att vara på den säkra sidan, men visst, han hade ju visat sig vara väldigt pålitlig.Jag försäkrade mig om att han inte skulle ha semester då när det var dags, men nej då, ingen semester på hela sommaren. "Så bara du hör av dig när det närmar sig"  Sagt och gjort någon vecka innan det var dags ringde jag för att kolla hur läget låg till framöver och när han trodde det skulle passa. Tror ni han svarade, nepp! Sms:ade. Inget svar. Ok jag väntar väl någon dag, han är nog väldigt upptagen. Dagarna gick. Jag ringde varje dag, en gång på morgonen och en på eftermiddagen. Inget svar.Efter en vecka, nytt sms, inget svar.  Stresspåslagen är vid det här laget gigantiska! Står vi utan hovis, igen? Och våra stackars hästar som har långa, torra, fnöskiga och spruckna hovar. De skulle verkligen behöva lite kärlek nu.  Nu har det gått 11 veckor sen de blev verkade sist! Jag får panik. Vad har vi gjort? Varför svarar han inte? Ligger han på sjukhus? Har han dött? Om man nu är fullbokad upp över öronen, skriv det då så vi vet. Hur svårt ska det vara att slänga iväg ett sms? Jo visst, rätt svårt om man är död...men om inte. Vad är det med denna yrkeskategori och inte kunna hantera en telefon? Eller bara besitta normalt hyfs. De driver ju ändå ett företag, ska man inte vara rädd om sina kunder, sitt rykte?  Fan! Om jag hade haft fysiken som krävs hade jag fan själv blivit hovslagare! De verkar ju kunna göra som de vill men ändå tjäna pengar.  Nej men på riktigt. Jag blir ledsen.  Så vad gör vi. Ringer Micke! Underbara, fantastiska Micke. Han svarar. På första samtalet. Halleluja! "Ska du något till Örebro inom den närmsta tiden?" "På torsdag, kommer då." Han kommer på torsdag! Börjar nästan gråta av lättnad. I dag är det onsdag. I morgon torsdag. Kommer han att komma? Det är synd att det är såhär. Baksidan med att ha häst. Det som ska vara en lugnande hobby som ger energi, ger nu bara en massa oro och stress.