En dag finns de inte mer

Fyra föräldrar. Två mammor och två pappor. Så sa jag alltid när någon frågade mig om min familj när jag var tonåring." Jag har fyra föräldrar."Nu har jag ingen kvar.  Det är tomt. Tomt på ett konstigt obeskrivbart sätt. Overkligt och sorgligt. När människor dör försvinner de för gott. Det är svårt att ens försöka föreställa sig den känslan innan  man har varit med om det. Saker som varit så självklara förut är helt omöjliga nu. Som att lyfta luren för att fråga Mamma Mait om hur man kokar den bästa saften. Eller som att låta bli att svänga höger i rondellen till Ica och istället fortsätta rakt fram hem till pappa Torsten och ta en kopp eftermiddagskaffe, Sitta mitt emot honom vid köksbordet, diskret torka smulorna av duken där han missat och prata om allt mellan himmel och jord. Från vildsvinens fördömda framfart till hur det är att vara gift med sin ungdomskärlek i över ett halv sekel. Senast idag kom jag att tänka på mamma MajBritts jobbiga vana att alltid säga att jag har självfall i håret. Självfall? Vad är det? Något mitt emellan rakt och lockigt. Vilken 14-åring vill ha det? Idag skulle denna 44-åring kunna göra vad som helst för att få höra henne säga det igen.  Jag saknar de små sakerna som var unika för just dem och de stora sakerna som det innebär att ha en förälder. Jag saknar tryggheten, kärleken och vetskapen att de oavsett alltid finns där. Nu finns de inte längre där. Ingen av dem.  Pappa Sune. En pappa som jag nästan inte kände men som fanns där, i bakgrunden. Som en speciell man, en figur med barndomsminnen knutna till sig. En pappa som jag aldrig kunde lära känna, på riktigt. Jag saknar möjligheten att kunna göra det. Jag skulle vilja höra om vad  han har gjort i sitt liv, alla jobb, alla resor, alla kvinnor. Jag vill veta vad som gjorde honom lycklig och vad som var hans stora sorg. Hur formades han till den han var?  Varför ställer man aldrig de rätta frågorna medan tid finns? Nu är han död. Borta. Kommer aldrig mer att dra ett skämt eller någon rövarhistoria från sin ungdom. Försent. Är ordet som ringer i mitt huvud.  Det är en konstig tomhet jag känner efter de döda. För de finns ju ändå kvar, inom mig. I mina minnen, i mina känslor. Som en svävande ande, som en troende skulle säga. Pappa Torstens ande hälsar på mig varje gång jag åker västerut på E18. Då tittar han in i mitt hjärta och skrattar sitt hjärtliga skratt, ber mig berätta om vad jag gjort sedan sist. Frågar om barnen och Anders. Mamma Maits ande hälsar på mig så fort jag ser Panduros logga, eller en vävstol eller rönnens bär. Mamma Majbritt hälsar på mig varje gång jag ser mig i spegeln, eller då jag bläddrar genom de hundratals foton som finns kvar efter henne. Pappa Sune dyker  upp då en Wolksvagen bubbla rullar förbi.  Fyra föräldrar! Fyra livslånga kärlekar.