Såhär i juletider

Ps. Långt inlägg!Nu har det gått några dagar och jag har kommit mer in i projektet. I onsdags var vi på fågelskådning i absolut stekande sol utan skugga men jag lärde mig mycket om fåglarna här i Sri Lanka. Samma sak hände på eftermiddagen.I går åkte vi ut till farmers som fått apelsinplantor av detta projektet. Elefanter gillar inte citrusfrukter så planterar man och värnar om plantorna runtomkring grödor håller sig elefanterna borta. Sjukt smart idé att man kan man göra staket av apelsinträd (apelsinerna kan bönderna sedan sälja!) istället för elektriska staket eller i värst fall att elefanterna skjuts. Den första bonden vi besökte hade verkligen inte tagit hand om plantorna, det växte högt ogräs överallt omkring dem och efter vi rensat bort ogräs runt omkring dem räknade vi att cirka 30 plantor saknades av 100. Vår "ledare" Rashika var rasande och skulle prata med bonden så fort hon träffade honom. De andra bönderna hade skött plantorna mycket bättre och i ett hem blev vi dessutom inbjudna på te. På eftermiddagen åkte vi ut till en sjö och letade efter elefanter, men tyvärr inga pelefanter denna gången heller.Imorse åkte vi ut till andra bönder för att dokumentera vilka skador elefanterna orsakat. Jag blev satt som sekreterare av Rakshika, så hon pratade med bönderna, berättade vad dem sagt på engelska och jag skrev ner svaren. Det var sjukt intressant och min respekt växte för lokalbefolkningen som får stå ut med så mycket! De rapporterade om förstörda träd, stulna säckar med ris, inrasade väggar och tak under det gångna året. De här människorna är fattiga och jordbruket är ofta deras enda inkomstkälla. En kvinna visade oss hennes matförråd som för en månad sen förstördes av en elefanttjur som va extra sugen på ris. Vi bestämde oss för att alla lägga 1000 rupies (cirka 55kr) för att köpa material och tillsammans laga hennes förråd. Det ska vi troligtvis göra min sista fredag här.Det här projektet är väldigt viktigt, både för lokalbefolkningen och främst för elefanterna. Folket som jobbar här är kunniga, vänliga och vill göra skillnad. Det gör mig glad men problemet är att sakerna vi gör här hade vi lika gärna kunnat vara 3 personer på istället för 8. Jag känner inte riktigt hur min tid där gör någon skillnad, och det gör mig dels lite ledsen och även irriterad då en liten del av mig tänker att jag kunnat lägga mina pengar på något bättre istället. Det är dumt att tänka så, speciellt då jag vet att jag gör skillnad i det långa loppet, och jag vet att alla volontärprojekt inte funkar på samma sätt som MCP, där jag verkligen kände att jag gjorde skillnad. Men det får mig att bli ledsen och faktumet att jag inte riktigt känner att jag till fullo kan vara mig själv här gör att jag inte mått tipptopp sen jag kom hit.  Och för att göra det lite värre saknar jag min familj. Jag har alltid varit extremt hemmakär. Jag älskar att vara hemma, äta middag med familjen, spela kort med familjen, bara vara hemma och så. Och jag älskar min familj, att laga mat tillsammans med mamma, att kolla film och äta godis med pappa och Carin, sitta i bilen och skriksjunga med min syster, tvångskrama Toulouse. Det längsta jag har varit ifrån min familj är 3 veckor då jag åkte på språkresa till England. Bara det tyckte jag var jobbigt och grät av tanken att jag snart skulle få träffa dem igen! Nu har det gått 9 veckor sen jag kramade dem hejdå och mitt hjärt värker av saknad. Har sagt till mig själv att jag inte får säga att jag saknar någon därhemma för då skulle jag absolut inte klara 7 månader i Asien. Värst är det nu när det börjar närma sig julen. Usch, ska aldrig fira jul ifrån min familj igen. Det gör nästan fysiskt ont i mig att inte vara hemma över jul, att inte julbaka, pynta, köpa gran, sjunga till jullåtar, handla julklappar, träffa släkten på julafton och så. Vet att jag inte ska klaga när jag befinner mig i ett varmt och grönskande Sri Lanka med vilda djur runtomkring, men hade verkligen velat ha min familj här just nu. Har verkligen haft panik över julen, framförallt då de andra volontärerna här inte är några jag väldigt gärna vill fira min julafton med. Mitt i alla mina ledsna känslor och panik, skrev den norska tjejen Lina (som jag träffade i Kandy på första boendet) att hon och dem andra där skulle till Maldiverna över jul. Idag bokade jag mina flygbiljetter dit och hela jag känner lättnad. Träffade dem människorna en dag men det sa klick direkt och kunde utan tvekan vara mig själv med dem och dem älskade mig för det. Kanske inte mitt absolut smartaste drag i och med att det inte är inräknat i budgeten, jag måste köpa nytt visum plus mindre tid på volontärprojektet som jag faktiskt betalt en stor summa för. Men går inte välmående före pengar? Jag tycker så och är otroligt glad att få besöka Maldiverna. Visste inte att det var en dröm för mig innan Lina skrev till mig. Ska leva extremt sparsamt (men fortfarande säkert) hädanefter för att inte drabbas av pengaångest! ;) Hoppas allt är bättre än bäst för er och en enorm kram till er alla ❤️