Röda pälsdjur i det stora gröna

Hello Indonesien! Har hunnit med en hel del sen jag landade den 19e maj. Blev hämtad på flygplatsen, fixade simkort och åkte upp till Bukit Lawang som ligger precis intill en stor nationalpark med massa djungel. Checkade in på mitt dubbelrum (med utsikt), gick runt i byn och packade om för morgondagen. För dagen efter begav jag mig ut i djungeln för en tre dagars vandring med ett kanadensiskt par och två guider. Dagen började bra med att vi såg Thomas Leaf monkey (aldrig sett de innan) och kom in i den vackra jungeln. Väldigt annorlunda från tex gibbon experiance som jämfört med detta va enkel vandring. Den här skogen va definitionen av otämjd, ingen riktig stig utan det kändes som guiden bara gick rakt ut i skogen. Vi klättrade över och under trädgrenar/stammar, fick buskar i ansiktet och halkade runt på rötter. Det va en upplevelse haha! Och den här platsen är antingen upp eller ner, vi gick kanske 10% på platt mark. Efter en del kämpande sa vår guide ”orangutangs” och mycket riktigt, där uppe bland bladen såg vi en röd pälsboll svinga sig från träd till träd. Och inte bara en, utan totalt 4!! De här orangutangerna är semi-vilda, vilket innebär att de blivit omhändertagna av människor av diverse anledningar, rehabiliterade och utsläppta i skogen. De kan klara sig på egen hand och förhoppningvis kommer de röra sig djupare och djupare in i skogen tills de inte har kontakt mer människor längre. För mig är det här en superpositiv grej, men för lokalbefolkningen här som lever på turismen och därmed orangutangerna menar att: finns det inga orangutanger finns det inga turister. Kommer tillbaka till detta senare. Men nu är de inte rädda för oss och därför kan man komma väldigt nära dem. Vår grupp och 20 andra personer kollade på aporna och tog (en massa) foton innan vi fortsatte vandra. Guiden stoppade oss efter ett tag och förklarade om Minna, en orangutang som blev väldigt aggressiv om man inte gav henne frukt. Guiden visade bitmärken från henne. Och så kom hon. Vi blev ganska snabbt schasade iväg att fortsätta gå medan guiden gav henne frukt. Inte långt senare mötte vi en annan orangutang (Jackie) som också tiggde frukt. Hon va däremot vänlig och hennes trick va att krama turister för att få frukt av guiderna (smarta djur det här). Satte mig bredvid henne och hon tog tag i min handled och bara satt där. Snart kom hennes unge och började klättra på min arm. Tror det va ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv, satt med 110% beundran och tittade på detta intelligenta djur. Hade kunnat sitta där i timmar men guiderna lockade bort henne med frukt och vi tog oss uppför en kulle. Började äta vår lunch, men när Jackie, med två ungar den här gången, kom blev det att snabbt packa ihop maten. Dem hängde runt omkring oss ett tag. En guide för en annan grupp gick runt och klappade henne och sa att vi också kunde göra det (ingen gjorde det tack och lov) och där gick gränsen tycker jag. Jag må ha bidragit till att Jackie förblir semivild men hon rörde mig på eget villkor. Om det är något jobbet på Tropikariet har lärt mig är det en djupare respekt för djuren. Rör dem dig är det deras val, men rör du dem är det INTE på deras villkor. Glad att iallafall vår guide följde reglerna om att INGEN får röra orangutangerna. Men det här är de lokala guidernas sätt att hålla kvar orangutangerna, för någon har någon gång börjat locka ner dem med frukt och nu har dem lärt sig det. Finns fördelar och nackdelar antar jag, men jag tycker dock de ska bli vilda trots att jag är lycklig över hur nära jag fick komma dem. Vi nådde nattens camp intill en å och här startar det negativa. Visste att vi skulle sova i tält och att det va simpelt, men hade inte förväntat mig en ”madrass” tunnare än en yogamatta att sova på på stenmark, med endast en tunn filt. Tio gånger värre än när vi sov i klostret i Myanmar. Rena lyxen jämfört med detta. Sov inte mycket den natten och vaknade upp med smärta i hela kroppen. Därtill var det kanadensiska paret otroligt exkluderande, pratade knappt med mig, svarade bara kort på vad jag sade, ville inte alls vara sociala med mig. Och för att förtydliga, allt jag tog med mig till gibbon experience men inte behövde behövde jag till detta ställe men inte tog med mig: bok, varma kläder, bikini, GoPro. Hade absolut ingenting att göra, föreslog att vi kunde spela kort med paret kröp in i deras tält så fort de bara kunde. Vaknade upp dagen efter och va på dåligt humör, ville inte vara kvar där! Men vi vandrade på och jag va sekunder från att bryta ihop. Va trött på allt: myggorna, de ständiga uppför- och nedförsbackarna, på guiden som vägrade vänta, på paret som knappt sa ett ord till mig osv osv. Försökte verkligen att inte tänka på det och njuta av den vackra miljön istället. Det fungerade när jag åt lite torkad frukt och vi gick till ett vattenfall. Låg verkligen jättefint mitt i jungeln och vi va helt ensamma där i det klara vattnet. Hade som sagt ingen bikini så det blev att hoppa i med sport bh och byxor. Vi fick massa frukt efter det och jag blev på mycket bättre humör! Innan vi kom fram till den nattens läger såg vi ännu en orangutang Suma (alla vi sett har haft ungar i olika åldrar) som vi faktiskt hängde med. Vi bara stod/satt ner och hon gick/klättrade omkring oss. Vi flyttade oss bakåt när hon va för nära och gav ingen frukt. En fantastiskt stund verkligen. Tittade in i hennes ögon (som förresten är i princip identiska med människoögon) och såg hennes intelligens och nyfikenhet i dem. Helt fantastiska varelser!! Vi såg även en vandrade pinne, vilket varit en liten dröm att se sedan jag började på Tropikariet. Så coolt!! Vi nådde vår camp intill floden och gick för att bada. Då började det regna och det slutade inte på kanske 3 timmar. Vattnet höjdes seriöst två meter och vi fick utrymma vårt ”hus” då det bara va ca 50 cm innan vattnet nådde våra tält. Men snart sjönk vattnet sakta tillbaka, vi flyttade tillbaka och åt middag. Har aldrig känt mig så ensam bland folk som jag gjorde den kvällen. Det va ärligt talat hemskt. Har iallafall blivit expert på det enda spelet av pasiance jag kan. Den natten sov jag ännu en gång på hård mark. Ska aldrig någonsin klaga på att jag sover dåligt på vandringarna hemma igen!! Dagen efter tog vi det väldigt lugnt (på olika håll) innan vi åkte rafting nedför floden i gummiringar. Det va verkligen så häftigt att färdas på floden med höga kullar av tät jungel på båda sidorna. Det va verkligen kul dessutom, men hade ingen att dela glädjen med. Men njöt iallafall. Kontentan är iallafall att jag inte är så nöjd med vandringen, förstår inte var alla mina pengar gick till, förbannad på paret osv. MEN jag fick se orangutanger och dessutom komma närmre dem är jag någonsin kommer göra igen, jag fick ännu en gång se vacker (lite vildare den här gången) jungel och bada i jungelflod, så jag försöker att glömma bort det dåliga. Kommer självklart minnas mötena med de röda aporna när jag tänker tillbaka på detta, men behövde få skriva av mig lite angående detta. Till Jackie, Minna och Suma, det är er jag kommer tillägna mitt liv till att rädda. Hade gärna stannat ett tag i Bukit Lawang, men har bokat nattbuss till Banda Aceh samma dag. Väl på bussen uppkom problem då jag blev placerad i ett mörkt, obekvämt rökrum längst bak i bussen men en gubbe. De sa att resten av bussen va full. Fick inte ens en filt i det kalla jävla rummet. När jag inte kunde slappna av och hade en klump i magen av rädsla för att mannen skulle röra mig (det va som en våldtäktsrum, utan krydd) så gick jag ut och bara tog en plats. Lite senare stod jag och chauffören och skrek på varandra då jag vägrade flytta mig. De fortsatte säga att bussen är full och det där är din plats men då jag Hr betalt har jag lika mycket rätt till de riktiga sätena i bussen som alla andra. Då fanns det alltså minst 15 lediga säten. Han kallade mig diverse saker på sitt språk och jag svor till honom på svenska. För såklart kunde ingen engelsk heller. Tillslut hjälpte en tjej till och vi använde Google translate fram och tillbaka. Eftersom jag vägrade flytta mig fick jag efter mycket om och men sitta kvar och sen lösa det när ”ägaren” till sätet kom. Brukar ofta vika mig för sådana här saker för tycker inte det är så stor grej, men nu röt jag verkligen ifrån. Jag tänker INTE sitta i ett mörkt, kallt, litet utrymme med en gubbe som jag skulle slå till om han så när på nuddade mig och med en dörr som gav höga ljud ifrån sig varannan minut och bredvid toaletten dessutom. Nope, det händer inte att jag spenderar tolv timmar där. (Blev att jag spenderade några timmar där men men)Massa kramar!