Livets jobbigaste vandring

Shit vad intensivt det varit sen förra inlägget. Gick direkt och lade mig men hade lite svårt att sova då jag var lite orolig över nattens vandring. Om det skulle bli bra väder, om jag skulle vakna i tid, om jag skulle orka osv osv. Första klockan ringde 01.10 (ja såklart har jag mer än ett alarm, annars somnar jag bara om haha), klädde på mig och var ute på gatan 01.40. Bor precis i början av byn så hade en bit att gå men såg en del andra som såg klädda ut för att bestig Adams Peak, så joinade dem. Kom fram till ingången där vi fick en blessing i form av ett vitt armband. Sen skulle man skriva in sig och folk före mig la i 1000 rupies i en låda. Jag hade hört att det inte kostade något så blev lite förvånad. Det va tydligen för donation men då ALLA betalade 1000 rupies eller mer kände jag mig nästan lite tvingad till att också betala. Ångrar dock att jag lade så mycket pengar :(Men sen började vandringen på riktigt! Gissa om vi hade tur med vädret? Det va stjärnklart med lite moln på låga höjder av bergen, så det va perfekt! Blev helt lycklig! Hade lagom mycket kläder till vandringen också! Om själva vandringen finns inte så mycket att sägs förutom att det va becksvart så man såg ingenting förutom den upplysta vägen framför mig och det va BARA trappor! I början va det sjukt bra trappor, inte så brant och jämna steg. Meeen ju högre upp vi kom desto brantare blev det och stegen blev ojämna och mindre. Finns inte heller någon ledstång eller något att hålla i sig. Stanna flera gånger längst vägen, dela för att pausa då det va svinjobbigt men också för att titta upp mot stjärnorna och bara le åt livet. Kände typ hur stolt jag är över mig själv, att jag klarar av att göra en sådan här vandring helt själv (där 98% är par eller kompisgäng). Men jag gillade det, hade nog faktiskt inte bytt det mot sällskap. När det började bli ännu jobbigare satte jag musik i öronen, lyssnade en hel del på Lars Winnerbäck och oj vad musik gör mycket med mitt humör. Hade ärligt talat svårt att sluta le samtidigt som jag fick motivation att fortsätta. Vid 04.00 nådde jag tillslut toppen, efter 2,5 timmars vandring i trappor. Jag var helt slut, dyngsur av svett men sååå stolt. Dock blev det inte riktigt som jag tänkt då man va tvungen att ta av sig skorna (det är en religiös plats) och det är man inte jättesugen på att göra när det är kallt och fötterna är svettiga. Men sen hittade jag en plats som vette mot där solen skulle gå upp. Satte på mig skorna igen för att inte frysa. Men fryste gjorde jag, mer än jag gjort tidigare i livet tror jag. Hade med mig två extra tröjor som jag satte på mig men gjorde ingen skillnad. Så satt jag och alla andra som väntade på solen i två timmar innan det ens började ljusna. Ifrågasatte starkt om det hela va värt det. Och tillslut, klockan 06.20 gick solen upp. Det va verkligen vackert! Molnen som färgades rödrosa, skogstäckta berg och dimma i dalarna. Ja det va verkligen vackert! Strax därefter valde jag att börja gå ner för att slippa den värsta folksamlingen. Gick förvånansvärt bra att gå nedför i början, men kalla och trötta muskler. Men sen började benen skaka av utmattning så slutade med att jag nästan sprang nedför dem branta trapporna, för stannade man ville man inte fortsätta haha. Fick sjukt ont i knät, nästan så jag ville ta en Ipren (men ofc hade jag ingen där). Att ta sig ner va det absolut värsta någonsin! Enda bra va väl att solen värmde min nedkylda kropp. Insåg när jag var nästan vid ingången att jag hade sjukt bra internet, så bokade en natt i Ella medan jag gick. Kom tillbaka till mitt guesthouse 08.30 vilket innebär att jag varit borta i exakt 7 timmar....Ville hinna med ett tåg som gick 11 från Hatton och dit är det en timmes bussresa. Blev sjukt stressad, slängde i mina kläder (som jag givetvis spridit över hela rummet) i väskan och tog den snabbaste duschen i världshistorian. På 45 min hann jag alltså äta frukost, packa och duscha. Hann med bussen jag planerat att ta och även tåget. Nu befinner jag mig återigen i Ella och har lyckats boka ett hostel som det är typ 50 trappsteg upp till. Mina muskler gråter...Låter kanske dumt att jag stressade så mycket då jag typ har all tid i världen, men ville inte stanna en minut mer i mitt rum eller i Dalhousie för den delen som är känt för att ha sjukt överbetalda boenden. Stannar hellre en extra natt i Ella och bara slappar. Får se hur det blir. Kramisar ❤️