Inte en dans på rosor

Jag har haft ett par intensiva dagar sen jag lämnade Filippinerna. Stannade en natt i Singapore och flög morgonen efter vidare till Colombo. I Colombo mötte en kille från volontärprojekt upp mig, följde mig till en annan kille som skulle köra mig upp till Kandy, för han själv skulle vänta på en till tjej som skulle till ett annat projekt. Det tog oss 3 timmar till Kandy och på vägen försökte jag bestämma träffa med Gabbi, min fantastiska vän som av nästan ren slump redan befann sig i Kandy. Frågade föraren om vi kunde svänga förbi en park där Gabbi befann sig. Jag visade honom var på kartan det var och han sa "yeah yeah". Men så körde vi helt åt andra hållet, på en superdålig väg och jag frågade vart vi var påväg nu. Han svarade "yeah yeah" och jag insåg att han inte fattade ett ord jag sagt. Vi kom till ett sunkigt hus som visade sig vara volontärhuset. Klev in i en sovsal och möttes av en tydlig lukt av mögel. Min besvikelse var total. Jag försökte ordna med skjuts till parken där Gabbi fortfarande väntade. Kunde inte längre skicka sms till henne och hon hade inget internet, så vi kunde inte kontakta varandra. Efter att försökt lösa det i 20 minuter, gav jag upp. Den visade det sig att en av volontärerna skulle in till Kandy men inte ville åka själv, så vi delade en tuk tuk. Väl i stan fick Gabbi wifi och vi kunde ÄNTLIGEN träffas. Det var otroligt roligt att få vara med henne igen! Berättade för henne att jag var lite nere då volontärhuset va sunkigt as fuck, ingen av dem som bestämde där pratade bra engelska och att jag inte blivit sådär störtförtjust i Sri Lanka som jag trodde jag skulle bli. Plus att jag verkligen var superförvirrad över varför jag var den enda där som skulle göra projektet med vilda elefanter. Tillbaka på volontärhuset igen, åt vi middag och jag frågade dem andra volontärerna vad jag gjorde där. Dem sa att jag nog skulle ha en intro-vecka i Kandy, lära sig om kulturen och sen åka till elefanterna. Har absolut inget emot att lära mig Sri Lankas kultur men det innebär att jag bara hade två veckor hos elefanterna vilket kändes alldeles för lite. Fanns inte heller någon manager som jag kunde prata med. Vi volontärer började spela kort och hade jättekul. Blev speciellt kompis med en norsk tjej, Lina, och en svensk tjej, Filippa. När managern kom och ville prata med mig visade det sig att jag inte alls skulle ha intro-vecka utan dagen därpå skulle resa till Wasgamuwa National Park. Fick möjligheten att välja, men då jag redan betalt pengar för projektet och dessutom var mentalt inställd på att åka direkt dit, valde jag att åka till projektet dagen därpå (idag), trots att både Lisa och Filippa försökte få mig att stanna (ville också stanna på grund av dem). Men så i morse runt 7 gav sig alla av på sina projekt och efter lååååång väntan (vid 10.30) kom samma förare som igår och skulle köra mig till busstationen. Skulle alltså själv ta mig upp dig och jag bröt ihop inombords. Dels av all förvirring från gårdagen, av att Sri Lanka hittills inte alls är vad jag väntat mig och rädslan att vara helt ensam. Det är extremt påfrestande att vara ensam i situationer när man inte känner sig bekväm och helst vill diskutera med någon. Hade mer än gärna haft någon att dela min nervositet, oro, förvirring, besvikelse och rädsla med. Att föraren dessutom endast förstod lite engelsk gjorde inte saken bättre för mig. Visste inte vart vi skulle, vem som skulle möta mig på det ny stället eller något. Självklart, dumt nog, jämför jag med MCP där alla pratade engelska och det var ordning på saker. När jag satt där i tuk tuken var jag ärligt talat riktigt ledsen, jag hade liksom inte kontroll över något. Tänkte att jag i morgon kommer vara stolt över att jag tog mig i genom detta och skratta lite åt hur rädd jag var, men just då ville jag bara hem. Eller iallafall tillbaka till MCP där jag visste hur saker fungerade. Men vi hittade bussen, föraren köpte biljett till mig, lastade in min väska och gav mig en sittplats. Och nu efter någon timme, i en överfull buss med sri lankesisk musik, har jag lugnat ner mig lite. Nej det är verkligen inte alltid en dans på rosor att resa ensam. Vissa gånger är det jättehärligt men imorse var det verkligen inte det. Mina förväntningar har rejält sänks och jag tror det är för det bättre. Kanske inte ett superpositivt inlägg, men behövde skriva av mig lite om detta. Kramisar!