Favvobebisar
Ibland när jag bara ligger på stranden eller inte orkar göra något annat än att ligga i min säng, får jag lite ångest över att jag inte är ute och ”fångar dagen”. Men jag måste intala mig att jag faktiskt gör sjukt mycket saker hela tiden. Ni frågar mig om jag hinner ta in alla intryck, hur vet man det? Jag vet iallafall att det inte är för mycket, och blir det det tar jag en dag off. Men jag vet iallafall att jag hinner tänka väldigt mycket. När jag, med musik i öronen, sitter på bussen eller går på en promenad då tänker jag på allt jag upplevt, på människor jag träffat, på hur lycklig jag känner mig och hur mycket jag älskar livet. Antar att svaret på er fråga isåfall är ja. I förrgår fick jag uppleva något så vackert! Låg på stranden på dagen när strandvakterna började gräva i ett sköldpaddsbo bakom mig. Dem plockade upp massor med kläckta ägg och även kanske 10 ungar. Blev i extas då det är första gången jag ser dem! Dem andra (120 andra) hade kläckt kvällen innan men dessa va för djupt ner för att komma upp. Dem lades i en låda och berättade för oss som stod där att dem skulle släppas ut samma kväll klockan 6. Och där va jag igen strax innan 6, och ungarna släpptes ut. Vilka underbara djur, havssköldpaddor är utan tvekan ett av mina favoritdjur!! Dem kämpade sig mot vattnet, vissa gick åt fel så vakterna flyttade dem åt rätt håll. Och tillslut nådde dem vattnet och simmade ut till djupet, viskade ”hejdå och lycka till” till dem. Det va en otroligt fin upplevelse, är så glad att jag fick uppleva det.Igår umgicks jag med en svensk tjej och en kanadensiskt, hängde på stranden och drog på eftermiddagen till tsunami photo museum. Sri Lanka drabbades ju väldigt hårt av tsunamin 2004, cirka 40 000 människor dog. Vi kollade på förödelsen och det va sjukt vad vatten kan göra. Kom in i ett annat rum men en gardin för fotona på väggen. Kvinnan sa ”det här är bilder på människokatastrof, vill ni se det?”. Jag förstod vad det innebar och sa ja. Men va ändå inte beredd på vad jag skulle se. En vägg full av foton på döda människor, i vattnet, på fält, barn, kvinnor, män. Började gråta direkt och hade svårt att kontrollera sorgen som rasade över mig. Bland det jag tänkte på va hur glad jag var att min familj inte åkt till Sri Lanka det året som planerat. Jag va en sjuårig liten flicka då, jag hade förmodligen varit en av människorna på fotona då. Vilken skyddsängel som än skyddade vår familj då, så är jag extremt tacksam! Ganska tagna åkte vi tillbaka, köpte cider i den lokala vinaffärren och på kvällen gick vi till stranden för att kolla solnedgången. Det va ett fint moment! Nu har båda två åkt vidare och jag är kvar här till den 9e. Hikkaduwa är inget att hänga i granen direkt, händer inte så mycket här. Är ganska uttråkad av att bara ligga på stranden nu men orkar inte göra mycket mer. Är såååå redo för Indien och att göra något nytt! Längtar tills jag får åka till flygplatsen! Kramisar!!