En natt i djungeln

Måste berätta om den mest äventyrliga dagen/natten jag hde häromdagen. Jag och en tjej från båten, Rowy, bokade en tour till Wae Rebo, en traditionell by uppe bland bergen. Det va lite spontant och vi bokade kvällen innan, 5 min innan de stängde. Jag packade min väska halvt sovandes och dagen efter vaknade jag nästan 45 min sent (lärdom: ställ aldrig alarm när du är enormt trött och ej kan tänka klart) så vi kom iväg lite senare än planerat (07.45 istället för 07.00). Bilturen skulle ta 5 timmar, sedan trekking i 2 timmar innan vi nådde byn. I bilen satt jag och Rowy, en kvinnlig trainee guide som va 18 år och vår förare. Vi körde och körde och körde och tillslut hade vi kört i 7 timmar. Började bli ganska irriterad och ville komma fram. Vägen de 3 senaste timmarna va den värsta jag sett, stora och många hål överallt på vägen, ojämna stenar hela tiden. Vi körde uppåt i bergen och då började det ösregna. Och då menar jag ösregna. Vi stannade bilen efter 8 timmars körande. Väl där fick vi veta att trekkingen skulle ta 3 timmar, kanske 3.5 i det här vädret. Plus att vi först skulle ta scooter som vi behövde betala för. Va på så fruktansvärt dåligt humör och ångrade att vi ens åkt dit. För grejen va att när vi väl skulle vara framme vid byn skulle det vara beckmörkt och dagen efter skulle vi lämna tidigt. Så vi skulle inte ens kunna se något (och byn är känd för sin otroligt vackra utsikt). Började säga till Rowy att jag typ ville tillbaka, hon vill samma men vi va ju så nära nu. Dessutom skulle det vara första gången Erna (vår guide) skulle se Wae Rebo så vi ville inte göra henne besviken. Så vi hoppade upp på scootern, körde uppför berget i 15 min och började vandra. Tog av mina gympaskor och vandrade i flipflop istället för allt va ändå så blött. Stigen va hemsk, lerig och hal, och det öste fortfarande ner. Kände i hela kroppen att ”nej det här känns inte bra”. Stannade, frågade Erna om det va möjligt att gå tillbaka (Rowy hakade snabbt på) och efter lite diskuterande bestämde vi oss för att gå tillbaka. Kände mig som en riktig quitter, och jag brukar aldrig ge upp, men den här gången va det okej. Det va helt fel tillfälle, det dåliga vädret, en bra guide som tyvärr inte visste vägen. Hela grejen va för spontan och vi skulle gjort mer research innan. Så vi gick tillbaka till där bilen stannat, men föraren hade redan kört iväg till sitt homestay. Vi började gå dit men hittade en lokal taxi som tog oss till gästhuset. Hämtade upp vår förare och började köra tillbaka. Planen va att vi skulle köra ut till stora vägen och sova hos Ernas mammas kusin (som vi egentligen skulle besöka dagen). Men halvvägs på den lilla, dåliga djungelvägen började det ösregna och såg att vägen framför oss va översvämmad. Det va en flod rakt över vägen. Nu va det dessutom mörkt ute. Det va för farligt att krossa då vattnet rusade fram. Vi väntade 2 timmar på att det skulle sluta regna och att vattnet skulle sjunka undan lite. Folk började gå igenom vattnet och de två lastbilarna som va framför oss tog sats och körde i full fräs över floden. De klarade det men vår bil va ju bara hälften så stor som lastbilen. Vi väntade ett tag till men valde sen att prova en annan väg. Körde kanske en timme innan även den vägen va översvämmad. Vi gav upp och bestämde oss för att sova i bilen och köra vidare på morgonen. Grejen va också att vi varken ätit någon lunch eller middag. Allt vi hade va lite kex och vatten. Jag sov i framsätet, Rowy i baksätet, Erna och föraren i bagageutrymmet. Hela natten ösregnade det och blixtrade. Drömde att blixten slog ner i ett träd som föll över oss. Ni kanske kan fatta att jag sov lite oroligt. Men trots det sov jag förvånansvärt bra, bättre än jag trodde. Vaknade 04.30 av att en lastbil bakom oss tutade och ville förbi. Vår stackars förare körde yrvaket till sidan innan vi somnade om i två timmar till. På morgonen körde vi genom den lilla flod som fanns kvar och körde ut till stora vägen. Vi stannade till i Cancar, där det finns risfält odlade i cirkel och ser ut som ett spindelväv. Väldigt coolt faktiskt ovh det va skönt att stå på en kulle, känna den friska brisen och kolla ut över risfälten och de omkringliggande gröna kullarna. Därefter, hungriga som satan, körde vi till Ernas familj. Det va en lokal experience for sure. De kunde inte engelska då Erna fick översätta. Vi satt på mattor i deras vardagsrum, fick te och sedan frukost i form av ris, nudlar, chili, ägg och torkad fisk. Inte det bästa jag ätit men vad som va perfekt just då. Det va en väldigt trevlig stund. Vi skrattade åt den 3åriga dotterns som lekte lite pajas för oss och vi smådansade till musiken. Mamman i familjen hade ett otroligt härligt skratt och hela den stunden va bara så mysig! Efter maten tog vi ett familjefoto och körde därefter hem. Det blev absolut inte som vi tänkt oss men det va otroligt spännande och nästan mer av en lokal upplevelse än vad vi fått om vi åkt till Wae Rebo. En upplevelse att minnas haha!