bekvämt att vara själv

Jag har nu gått in i bubblan med att känna att det är så bekvämt att vara själv, inte ensam. Själv och ensam är helt olika saker enligt mig som många andra blandar ihop. Att vara ensam är något som man inte har valt, men att vilja vara själv är något man självmant har valt. Att jag för några år sedan var så otroligt beroende av personer, att jag aldrig ville vara själv för jag kände mig så otroligt ensam då. Det var inte bra för mig över huvud taget egentligen, men det var så jag kände och jag fick panik av bara tanken av att bli lämnad. Men i och med att jag nu har varit tvungen att vara själv - så inser jag hur viktigt det är för mig att ha denna tid själv. Och att ensam inte egentligen inte skrämmer mig längre heller - om människor vill gå får dem gå - jag klarar mig ändå. Allt handlar om tryggheten i sig själv som växer genom alla motgångar man går igenom.. om man även får gå igenom dem själv så växer även sitt inre jag. Självkänslan blir starkare, man känner sig starkare efter en tid. Man inser och öppnar upp ögonen för de personer som finns runt omkring en också, vilka som är bra för en och inte. Vissa personer väljer man att klippa med och vissa bevisar att de finns. Jag har nu insett att jag är hellre själv än att ha flera personer runt omkring mig som säger att tillsammans är man starkare när de bara är där för att suga ut min energi. Det tog mig 25 år innan jag insåg detta och jag är glad att det inte tog 25 år till.. livet är för kort för att gå runt och ha människor runt omkring en som egentligen är ute efter en sak och det är att dränera personer med energi. Ensamhetskänslorna är borta och jag är så förbannat bekväm med att vara själv nu.