...

Jag känner bara för att skriva av mig... Det är ju därför jag fortfarande har en blogg egentligen fast det har gått ur tiden känns det som.. Rastlösheten börjat knacka på, det kan vara för jag har varit förkyld nu och varit sängliggande från och till under snart 1,5 vecka. Plugget går bra, men jag känner att denna distansutbildning inte var som den andra utbildningen jag gick. Jag känner mig mer ensam och isolerad. Men jag är även glad över det också. För jag börjar känna att jag börjar bli som mig själv igen, eller den känslan som jag väntat på att jag ska känna är här nu. Det där drivet och sökandet att komma ut på "äventyr". Då menar jag inte att åka runt överallt, mer som ett äventyr för mig själv. Utmana mig i saker som är skrämmande men också saker som får mig glad, genuint glad inombords. Det var länge sen jag skratta så mycket så jag fick ont i magen. Det var länge sen jag ens kom ut och fick känna att jag bara är. Jag saknar vänner som man kan ta en fika med och prata så timmarna bara går. Men jag saknar även att åka till en skola eller jobb och känna att man kommer ut bland människor. Dock måste jag känna att jag trivs och att det känns rätt. Vilket jag har lärt mig nu, att det är så viktigt för mig. Att jag verkligen trivs med det jag ska göra eller ställs inför. Jag har lärt mig såå mycket den sista tiden, som har satt sina spår men jag är tacksam över allt. Det är så man blir den man blir.Kram på dig som har läst detta.