Trötta fötter, klingande skratt, frusna händer och ett gäng nyfunna vänner!

  Klockan slog 15:00 och benen fick äntligen chansen att styra oss hemåt. Två alldeles för tunga väskor hänger på vardera axel, och slår en lätt i knävecket för varje nytt steg vi tar. Hungriga magar, trötta kroppar och en liten bunt pepp. Allt detta följer oss de timmar vi tillsammans slår ihjäl innan spårvagnen på 15 minuter ska ta oss mot dagens första mål. Lägenheten som ligger på gatan vid namn Lugnet, och speglar på just det, ett totalt lugn. Det är även i denna lägenhet som det gamla sminket får nytt liv, hårets yttre toppar lockas, och de höga klackarna sätter sig som en smäck på mina fötter. Det är dags att räta på ryggen och ta första steget ut i vinterkylan. Passar på att checka av så att: Pass, biljett, mobil, pengar och kort är med så den unga kvällen kan bli så ljuv som möjligt. Spårvagn nummer 3, blir spårvagn nummer 5 och vi börjar närma oss kvällens nästa ställe. Stället där över 1000 pers från olika skolor samlats för att njuta av dans, musik och en massa annats skoj, som får en att gå hem med ett oändligt leende på läpparna, och kramp i både mage o fötter. Vi möts av en kö som känns oändlig men som ändå inte får en att tappa hoppet om kvällen som vid 23:00 tiden bara börjat. Några nyfunna vänner, massa skratt, en del flört och ett par frusna händer senare får vi äntligen sträcka fram biljetten, få en stämpel placerad på ovansidan av höger handen och bli ägare av ett band som ger en tillgång till baren. Musikens alla takter fyller kroppens alla gömda vrån med en gång, och får en att lite snabbt presentera sig för 1000 nya människor som man ändå inte kommer komma ihåg namnet på, innan de spralliga benen sen styr oss åt ett enda håll. Dansgolvet. Svettpärlor i pannan, höga röster, sång, förbjudet flörtande, musik som låter likadan timme in och timme ut men ändå får en att bland annat dansa salsa i allra sämsta grad tills kroppen skriker efter luft och får en att skratta högt, leder oss igenom hela den kväll vi så länge längtat efter. När klockan slår 03:00 försvinner musiken och lamporna i den stora lokalen tänds, och får en att lämna lokalen med resten av vännerna i släptåg. Det blir en oändligt lång promenad genom den julpyntade staden innan vi för 3:e gången denna dag sitter på spårvagn nummer 3 igen. Trötta fötter, Pigga kroppar, massa skratt och en sammanfattning av kvällens bästa händelser. Det tar hela 20 ytterliga minuter innan klackarna kan snöras av, de obekväma kläderna kan bytas ut mot de heliga mysbyxorna och värmen kan övervinna kylan. Då den hungriga magen skriker efter något gott att fyllas med, och klockan står på 04:00. Då det oändliga leendet kommit för att stanna, samtidigt som en viss saknad ligger som en liten klump i magen. Chips i massor, litervis med vatten och en fåtölj som får ögonen att bli tunga som bly. Det är en evig fight med mig själv innan stegen styr mig mot madrassen en bit ifrån, samtidigt som jag stänger av tv:n och vi alla somnar innan vi ens hunnit säga god natt. Men den härliga sömnen hinner knappt börja innan klockan ringer och det är dags att gå upp igen. Såklart 1h för sent. Stressen tar del av dagen med en gång och gårdagens smink ligger som klistrat på huden. Gammalt blir nytt, och det oborstade håret får räddas av den relativt nyinköpta mössan. Idag är det Julavslutning som står på schemat, och vi har nu ca 45 minuter på oss att ta oss dit. För varje nytt steg jag tar känner jag hur jag tappar en liten del av min röst, och när jag behöver den som mest finns den såklart inte där.  "Det här händer fan inte" slänger jag ur mig lite väl högt när den där personen som man som minst vill träffa när man ser ut som ett levande vrak, stiger på spårvagnen. Men helt plötsligt har det trötta ögonen blivit pigga, och kroppens inre smärta lindrats på tre röda. Snacket är igång och frågor om gårdagen flyger mellan munnarna, medan den vanligtvis så långa sträckan till skolan känns alldeles för kort. Första steget ut i kylan, och saknaden efter sängen där hemma maxar. Den där rösten som förut tillhörde personen som satt med blicken i min är kvar i mitt huvud, medan siluetten successivt tonar bort där framför. Det är en fin dag idag. Små snöflingor singlar långsamt ner för den oändliga himlen ovanför, o landar mjukt på den hårda marken under oss. Jag ler, och känner hur den frusna kroppen blir varm. Känner hur de två tunga väskorna tappat all sin vikt och får mig att sväva enda fram till skolans ståtliga dörrar. Låter fingrarna leva sitt eget liv och slår in koden som snart därefter får mig att ta mig upp för trappan, in till skåpen där jag mer eller mindre slänger in allt, för att sen ta mig in i den överfyllda aulan. Det är en luddig dag idag, det är julavslutning. 3 dagar kvar till julafton. Det är verkligen en fin dag, tänker jag för mig själv när jag nu sitter några rader ifrån just dig. Precis som om du kunde läsa mina tankar vänder du dig om, och din blick möter min. Jag ler o du ler tillbaka.