Självporträtt/Novell

Solens strålar lyser på mitt sommarblekta hår, där jag står och granskar min 17 åriga kropp i den relativt nyputsade spegeln. Jag granskar varje del. Följer linjerna som bygger upp mig del för del. Linjerna som utformar min relativt kurviga kropp. Ställer mig i profil. Ser hur linjerna mjukt landar på näsan min. Näsan som jag länge hatat men nu börjat se som en unik del av mig själv. Jag fortsätter följa linjerna. Möter läpparna. Möter hakan. Hakan som jag oftast putar ut då foton ska tas. Allt för att förstärka linjerna som formar mitt ansikte. Ansiktet som bara tillhör mig. Ansiktet som gör just mig unik.     Jag släpper fokusen från ansiktet ett tag och tar en titt på det ytliga. Det ytliga i form av kläderna jag denna dag bär.  Kläderna som jag utan att tänka på bara satt på mig av egen känning. Kläderna som jag nu inser skulle kunna beskriva hur jag är som person. Den limegula college tröjan speglar det galna. Den starka färgen tyder även på en slags glädje. Glädjen jag alltid har en stor del av min 165 cm långa kropp, och det galna som jag alltid bjuder på när glädjen är på topp. Även mina svarta leggings visar på något. Visar på en relativt avslappnad person. Den där avslappnade personen jag hela tiden strävar efter att bli. Personen som konstant suddar bort all stress och låter en harmonisk melodi ta del av kroppen. Den svarta färgen får helt enkelt spegla mitt djupt tänkande. Det djupt tänkande som får mig att samla på så mycket frågor. Frågor utan svar. Frågor som jag oftast själv svarar på genom noveller eller andra sorters texter. Texter som speglar humöret jag är på för stunden. Idag är jag lugn. Känner mig relativt harmoniskt, där jag står i den upplysta hallen och lyssnar till den lugna musiken som spelas på övervåningen. Musiken som även den är en stor del av mig och mitt liv. Jag vet egentligen inte vad jag hade varit utan musik. För det är faktiskt så. Musiken styr lite mitt humör. Då man skulle kunna säga att jag är en person med stora humörsvängningar. Humörsvängningarna som musiken mer eller mindre räddar. För när jag är ledsen gör den mig glad, och när jag är glad gör den mig alltid några snäpp gladare. Magiskt ändå.     Men framför spegeln kan jag ju inte stå hela dagen. Jag beger mig upp istället. Till rummet mitt. Rummet som även det speglar väldigt mycket mig. Lite perfektionistiskt På skrivbordet mitt ligger även ett flertal färdigskriva block. Block jag fyllt med tankar och texter. Texter som innehåller allt från kärlek till arga texter med fula ord i. Sådana texter som speglar på hur jag är som person då ilskan tar del av kroppen. Då jag kokar inombords och egentligen bara har lust att skrika. Då jag istället sätter mig ner. Skriver av mig och bildar den där sortens text, som jag senare mer skrattar åt än håller fast vid. Humörsvängningarna är där igen.   Väggarna i mitt lilla ljusa rum är prydda med ett fler tal bilder. Bilder på mina underbara vänner, och bilder på minnen som aldrig kommer suddas ut. Foto är även det något jag fullkomligt älskar. Älskar att fånga ett ögonblick som i nästa stund, och flera år framåt betyder så mycket mer. En bild som förmedlar en känsla som man oftast möts av då man tar tid till sig och granskar den.     På tv:n min visas för tillfället favorit programmet ” So you think you can dance”.   Jag säger dans. Ni undrar varför? Jo, det hela är väldigt logiskt, antagligen vad ni redan listat ut. Men i alla fall, varje måndag mellan kl 19:15-20:15 är det något jag roar mig med. Dans. Dansen som får mig att nå det där harmoniska. Det harmoniska blandat med glädje. Även där skapas en magisk stund.     Så om man kan göra en kaka av allt jag gillar och bygga en framtid på det, skulle jag ju nå toppen. Jag tänker: allt detta med skrivandet, foto, dans och musik är absolut något jag skulle vilja bygga min framtid och min framtida karriär på.     Tänk att som Carrie i Sex and the city kunna sitt där vid det lilla perfekta skrivbordet, med en utsikt som väcker så mycket tankar. Tankar som sakta bildar svar. Svaren som jag sedan väljer att skriva ner. Bilda en text till någon slags tidning. Tar en bild. En bild som får vara med i artikeln. En bild som tillsammans med texten ska väcka tankar även hos läsaren. Sprida glädje med sig. När skrivandet är slut slänger jag på mig danskläderna och beger mig ut. Ut för att möta några nyfikna ansikten som jag tillbringar några timmar med i dansstudion. Även där kan jag förmedla en känsla. En känsla som även den tar del av rummet. Rummet med harmoni. Rummet som vi avslutar denna text i. Texten om mig. Flickan vid namn, Frida.