Satan i gatan.

  Flackande blickar till både höger och vänster. Vad händer? Här står du + jag men vadå!? Vad är vi tillsammans? Rödspräckliga kinder från mitt håll, brunbrända från hans. Salt på mina kinder, inget på hans. En ilning går igenom min kropp då våra blickar möts. Möts på exakt det där sättet jag kommer ihåg. På det sättet som nu bara är historia. Dock inte vilken historia som helst. En fin historia. En sådan historia som vi borde får läsa om på de oändligt långa historia lektionerna, som gör varje tisdag så där grå.  Jag blickar ner. Ner i det gråmelerade golvet istället. Golvet som påminner mig om alla dessa tråkiga dagar, då jag mer än något annat bara vill gömma mig under täcket, som pryder min säng där hemma. Precis så känner jag nu. Jag vill inte vara här, samtidigt som min kropp verkar ha förvandlats till en stadig staty som absolut inte vill flytta sig en centimeter. Medan den där onödiga sorgen tar över mitt ansikte känner jag något mer. Något mer som i ordböckerna kallas ilska.    Varför står jag här? Varför gråter jag? Snälla! Vad händer? efter dessa meningar tagit del av mitt huvud, är det precis som att min kropp äntligen vaknar till liv. Med snabba och allmänt klumpiga steg tar jag mig ut. Ut i kylan. Ut till mörkret och ut i friheten. Jag väljer att lämna alla bakom mig. Bara för en minut, och med suddig blick och ostabila ben tar jag mig ner för den upplysta grusvägen. Längre bort stannar jag. Står helt stilla och bara andas, på ett sätt jag inte gjort på väldigt länge. Tystnaden varar dock inte länge. Snart står jag där som en i gruppen igen. Med han mittemot. Varför?     Det är tur att det är kolsvart ute då min ilska nu tagit del av mitt ansikte. Jag bjuder på cigg. Alltid lika vänlig. Kanske något jag borde sluta med. Står nu där och lyssnar på sorlet som växer upp runt omkring mig, och känner hur huvudet dunkar som aldrig förr. Med långsamma steg väljer jag snart därefter att lämna platsen. Det är dags för mer dans, mer stoj, mer scho o mer schim. Yeeey tänker hjärtat … fan tänker huvudet!     Men redan halvvägs upp i backen känner jag stormen som kommer där bakom mig. Stormen som denna dag innehåller hela drösen av mina vänner, vännerna som precis som jag har tankar på dans. Just denna minut, Just denna stund, just nu. Underbart … Fast tyvärr inte. Låt mig va!  Det hela får mig att stanna. Stanna precis så som jag gjorde förut. Vilka härmapor ...  Så istället för att ta ett steg framåt tar jag istället två bakåt. Eller är det två? Kanske 3, kanske 5? Whatever!      Nu är jag i alla fall ensam igen. Skrattretande … man kan väl säga att jag trodde att jag var det i alla fall. För där precis bakom mig, cirka 5 steg ifrån, står han. Med leendet som en gång fått mina knän att vika sig. Leendet som nu bara får ilskan i kroppen att bubbla upp ännu en aning. Vad sjutton är hans problem? Kan han inte bara inse att det han hållt på med inte varit så där jätte lätt att hantera. Allt välkomnande och helt oförståeliga hej då. Tydligen inte. Inte jag heller för den delen, om jag ska vara ärlig. Varför bryr jag mig ens?  Snart står vi där i tystnad och delar samma cigarett. Fast nu som fienden. Inga blickar möts. Inga ord kommer ur våra munnar. Vi bara är.   Han + jag + cigaretten. Aa, ni förstår.    Det märkliga är att efter ett tag ute i kylan tillsammans med honom, är det precis som att all ilska följt med ut vid varje ut-puff av cigaretten. Istället för ilska kan jag nu känna ett leende som brett ut sig på läpparna mina. Läpparna som förut passat så bra ihop med hans. Läpparna som nu är slutna runt ciggen vi båda delar denna stund.     När den snart därefter förvandlats till en fimp låter jag den ta del av den gråa marken under oss. Den gråa och allmänt suddiga marken. Marken vi båda nervöst står och glor på. Inget skoj överhuvudtaget finns där nere, men snart därefter känner jag ändå hur leendet som förut prydde mitt ansikte, får känslorna i kroppen att mer eller mindre bubbla över, och ett skratt blir ljudligt. Ett skratt även du snart därefter deltar i.   Fy vad livet är konstigt. Men jag gillar det. För stunden i alla fall. För både han och jag skrattar nu, på ett sätt vi inte kunnat göra på väldigt länge. Helt plötsligt känns allt så komiskt, då all ilska övergått till något annat, Seriöst vad håller vi egentligen på med?