Novell: Var det möjligt?

 Det var något med blicken som då och då mötte mig i den stora spegeln. Spegeln som prydde hela väggen i detta fullsatta rum, och det var exakt samma blick jag sett på samma ställe flera gånger innan, och lättare blev det inte. För hur jag än bar mig åt suktade mina ögon efter hans, där jag satt och försökte pusta ut efter nån mil på springbandet. Kan väl inte precis påstå att jag kände mig sådär super fräsch men det störde mig inte i denna stund.     Istället lät jag blicken söka sig igenom rummet och snart därefter var den fast igen. Inte möttes jag av någon blick denna gång utav av honom, killen med stort K i helhet. Följde hans struktur från topp till tå och såg hur musklerna i hans kropp  spändes för varje ny minut. Jag var fast. Helt fast med ögonen vilandes över ren perfektion men efter att ha mött blicken ännu en gång fick jag nog. Med hastiga rörelser reste jag mig upp, samlade ihop mina saker och begav mig till omklädningsrummet. Det var tomt när jag kom in, något som alltid kändes skönt när man efter ett långt träningspass ville duscha i fred utan tusentals blickar som följde en för varje ny rörelse man gjorde. Idag brydde jag mig inte, visste inte riktigt vad jag ville. Hela jag var ur balans och jag fullkomligt hatade det. Den konstiga känslan som nu tagit del av min kropp hade verkligen bestämt sig för att stanna och tankarna i huvudet likaså. Vad var detta? Och vem fan var han? Det hela började för 2 veckor sedan då våra blickar möttes för första gången, fast då i skolans trånga korridorer. Sen fortsatte det dag in dag ut, helt utan att jag insåg något alls. Bekräftelsen kom dock då jag för första gången på väldigt länge började bli riktigt ofokuserad under ett flertal träningspass, och redan där förstod jag att han inte var vem som helst. Han var killen jag som liten ritade i varje teckning, han jag beskrev som killen i min framtid, pappan till mina framtida barn, och nu fanns han på riktigt. Kunde detta vara möjligt? Tankarna fick snurra bäst de ville medan jag lugnt och harmoniskt gjorde mig i ordning för att några minuter senare möta omvärlden med nya ögon, nya tankar och ett nytt jag. Jag visste inte vad jag skulle känna för stunden? Den där glada och pigga känslan som oftast fanns i min mage hade nu blandats med illamående. Detta var verkligen nytt för mig, att få känna såhär, att ha alla dessa miljoners tankar i huvudet,enligt alla andra var detta normalt. - Åh du är kär! Var meningen som flög genom allas munnar, och det kanske var sant. Men att man skulle må illa var en nyhet för mig, tydligen inte för alla andra.   Tankarna mina hade nu tagit mig så långt bort att jag nu nått affären. I nästan stund landade en hand på min bara axel och jag känd ehur hela jag hoppade till.     -       - Oj hjälp! Förlåt om jag skrämde dig … heh! Hur står det till? Varit och tränat eller?    Det var Moa, söta lilla Moa med det alltid så käcka leendet och de alltid så rufsiga håret, som fick henne att se sådär oskyldigt busig ut. Så efter att ha andats ut i någon minut drog snacket igång. Tankarna mina var dock inte där, hela tiden föreställde jag mig hur det hade varit om det var han som lagt sin hand på min axel den stunden, och om det varit han som hade stått där och pratat livligt om allt från himmel och jord, istället för henne. Så efter att ett tag, då jag insåg att jag mer eller mindre inte uppfattat något av vad som kom ur hennes mun avslutade jag den lilla pratstunden, och vi båda återgick till vardera sysslor. Medan hon tog sig till de nu relativt tomma kassorna, började jag mitt sökande efter en dricka som kunde få kyla ner min nu aningen överhettade kropp och kanske även lugna mina tankar en aning.     Sen var det även dags för mig att med lätta steg ta mig bort mot kassorna, som såklart hade börjat fyllas med ett större antal människor än innan. Alltid hade jag otur, och snart fick jag en ren bekräftelse på det också, då jag mer eller mindre höll på att tappa andan ännu en gång. För där mitt framför ögonen på mig stod han. Killen från gymmet, och som om det inte vore nog, möttes våra blickar snart därefter igen. Nu fick han väl ge sig. Han log.   Själv låtsades jag som ingenting, lekte lugn och betalade snällt i kassan, för att sen bege mig ut med så stadiga ben som möjligt.   -        - Hej!     Hördes en röst precis bredvid mig säga, och ännu en gång hoppade jag till då chocken mötte mig för säkert 10:e gången bara denna dag, bara dessa timmar. Om jag hade tur skulle jag nog överleva dagen, just nu såg chansen liten ut. Men stundens fokus landade snart på honom, han hade tilltalet mig för första gången, shit vi gjorde framsteg.     -       - Heh! Hejhej! Shit vad du skräms …    Sa jag med säker röst, för att sen fortsätta framåt ut i för att möta dagens sommar värme. Dags att spela svår ...   - Jag heter Linus om du undrar Hörde jag nu hur han ropade efter mig och jag kunde inte låta bli att skratta till. Snart där efter möttes våra blickar igen. Det var helt galet hur snygg han var där han nu stod med sitt vänliga leende en bit ifrån. Nu hade jag min chans.      - Hej Linus! Olivia heter jag  -       - Trevligt!  Något speciellt för dig nu efter träningen då?  -       - Heh nja jag tänkte ta mig hem, vilket håll ska du?  -       - Samma som du … Vart ska vi?