Novell: Vändpunkten

Nu var det längesen jag skrev någon novell här på bloggen så idag kändes som en bra dag. Denna novell kommer från en skoluppgift vi hade förra veckan. Vi fick då skriva vad vi ville, hur vi ville bara vi utgick från Vändpunkten som huvudrubrik. Känns som en klyschig novell men whatever. So here we go, hope u like it! Den kraftiga huvudvärken slog mig direkt när klockan ringde denna morgon. Håret mitt hade lagt sig över hela ansiktet, skymde synen och gjorde uppvaknandet ännu jobbigare. Det kändes som om hela min 18 åriga kropp var täckt av sten och att jag låg gömd i en ravin där ingen skulle hitta mig på flera år. Men istället låg jag här, i mitt gröna fula rum som jag tagit över efter min bror. Min fina bror. Han som lyckats så mycket bättre i livet än mig. Jag fortsatte blunda försökte sjunka in i den sköna sömnen igen men tankarna var för många och utrymmet i huvudet alldeles för litet. Sakta öppnade jag ögonen och möttes av den alldeles för starka solen. Jag gömde mig igen, drog det nytvättade täcket över mitt fortfarande värkande huvud, i hopp om att den nu mörka miljön skulle ta mig någonstans där livet kändes sådär lagom harmonisk igen. Helst till någon fantasivärld där jag blev räddad av en charmig prins som plötsligt dök upp i rätt tillfälle när faran var som störst. Men i tankarna dök bara en person upp, han som jag inte ville ha där överhuvudtaget, han var inte värd denna plats och skulle bort med en gång. Så jag skrek, skrek högt där jag låg gömd under det beskyddande täcket och fullkomligt kokade. Sängen var varm och hade gått från säkert 20 grader till 100, något jag insåg då en ren sköldchock träffade min kropp när jag sträckte ut höger foten, och möttes av en kyla likt den jag stött på när vi var och vandrade i fjällen i julas. Det här var inte okej. Tankarna virvlade i huvudet som aldrig för och försökte bilda svar till alla de miljoners frågor jag varje dag fightades med. Jag skulle få ligga här för alltid, ligga här själv med huvudet som snart skulle bilda en ny Big bang på denna jord. Livet kändes så sjukt jävla hopplöst. Strax därefter hörde jag en bekant melodi och det där hopplösa utbyttes till irritation men lika så en viss nyfikenhet. Ändå rörde jag mig inte, orkade helt enkelt inte, låg bara kvar och fortsatte tycka synd om mig själv. Mobilen vibrerade till ännu en gång där den låg bland gamla matrester, tekoppar och min dagbok jag lite snabbt antecknat alla de fula ord jag kom på precis innan jag somnade kvällen innan. Temperaturen som förut kanske varit 100 grader under täcket hade nu ökat och jag kände helt plötsligt hur det blev tungt att andas, medan små svettdroppar bildades i min panna. Snabbt drog jag av täcket och mötte kylan från den verkliga värld, som fortsatte därutanför även fast jag själv låg och gömde mig här. Ännu en gång vibrerade mobilen till på det lilla nattduksbordet och med bestämda rörelser ryckte jag den till mig och fäste blicken i den nu upplysta displayen. Amanda: DOM HAR GJORT SLUT! Stod det med stora bokstäver där mitt framför mig. Jag behövde inte tänka länge, jag visste precis. Kom på mig själv med att le men ändrade snabbt till ett allvarligare uttryck igen. Undra vad som hänt?. Det allvarliga höll inte länge, snart mer eller mindre hoppade jag upp ur sängen. Slängde mobilen på matten, och hoppade glädjefullt på stället. Böjde mig ner, tog upp mobilen, reste mig igen och kände hur stela kropp knakade som bara den. Jag tog en sista titt på bokstäverna, orden och meningen som stod i sms:et en sista gång, och snart därefter gick det inte längre. Tårarna strömmade ner för mina fräkniga kinder medan jag skrattade högt för första gången på väldigt länge. De stela lederna mjuknade, den varma mörka sängen kändes inte längre så lockande, och det onda huvudet var nu helt tomt. Det var precis som om någon skickat en förtrollning. Snabbt nöp jag mig själv i armen och kände smärtan som fick mig att skrika till, jag drömde inte, detta var sant. 2012-03-23 12:06 stod det i det högra hörnet i mobilen och jag skrev snabbt ner det i den gamla slitna dagboken som låg och brände på skrivbordet. 2012-03-23 12:06 … <3 Skrev jag och log en extra gång. Sen fixade jag snabbt till sängen och kände hur solens strålar värmde min rygg och gav mig ny solenergi att använda för denna nya dag. Den som inte existerade igår, utan var ny för idag, innan jag med lätta fötter tog mig ut ur rummet och ner för den upplysta trappan. Kände för första gången på dessa månader hur magen kurrade och skrek efter allt det där som den länge inte velat veta av. Rostat bröd, ost, marmelad, té, flingor, frukt, mjölk. Jag dukade fram allt, finare än finast lade jag upp det precis som en buffé på det stora mörka ekbordet, dekorerade med blommor och tog ett kort. Log åt resultatet och kände hur en ny känsla tog över min kropp. Mobilen min vibrerade till igen. Linus: Kan vi ses idag? Behöver prata. Stod det på displayen och jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Han ville ses, han hade gjort slut med henne och han ville ses. Rätt ytligt kan man tycka och på något sätt gjorde detta mig inte 100 % glad, vad skulle jag säga? han fick ju inte tro att det var som vanligt igen. I alla fall inte från början, han skulle allt få kämpa för detta så som jag kämpat sen han sist gång sa adjö till mig. Jag skrev tillbaka. Lät fingrarna bilda ett svar som lät relativt torrt men ändå med glimten i ögat. Sen fortsatte jag denna fridfulla morgon. Lät tiden gå. Läste tidningen, lyssnade på radion och kollade mailen som var helt fullproppad med reklam, mail från skolan, mail från jobbet och bara massa mail mail mail. Jag började med att markera de jag inte ville läsa och lät de få en perfekt plats i papperskorgen där de mer än väl hörde hemma. Sen började jag, läste vad varje enskild individ ville, skrev tillbaka, antecknade och bara tog in. Orket var tillbaka. Leendet var inte falskt, och kroppen kändes ny, stark och alldeles sprudlande glad igen. När klockan blivit runt 14:00 dukade jag undan, ställde in allt i diskmaskinen och tog mig upp till rummet mitt. Lät pyjamasen bytas ut till mysbyxor och borstade mitt långa solblekta hår innan jag slängde upp det i en tofs igen. Jag passade på att granska min kropp. Den som blivit så mycket smalare men nu var mer än redo att byggas upp igen. Bort med det gamla, in med det nya. På vägen ner hörde jag hur någon knackade lätt på ytterdörren, och för varje nytt steg jag tog hörde jag hur knackningarna ökade successivt. Men jag bara väntade, lät det gå, för jag visste. Jag visste precis vem det var. Det var han. Killen som lämnade mig för någon annan, killen som fått mig att gråta nätterna långa, och killen som fått mig att förvandlas till den person jag aldrig hoppades på att bli. Hon den där svaga. Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade den idag aningen tröga dörren, och mötte hans blick med en gång. Blicken så full av gråt, och på de rödspräckliga kinderna rann fortfarande tusentals tårar. Vi bara stod där, sa inget, bara stod tills orden hade hittat min mun. ”Har hon krossat ditt hjärta? ...” Försökte jag få fram med så stadig röst som möjligt. Egentligen ville jag bara slänga mig fram och krama honom som aldrig förr. Men jag stod kvar med blicken i hans, och väntade på att han skulle svara på min så uppenbara fråga. ”A… a …” Var det han fick fram mellan hulkningarna. Det var hemskt att se honom såhär, han som vanligtvis var så trygg och stabil. Just i denna stund skulle jag aldrig kunna tro att han var killen som alltid fnös åt alla kärleksscener på film, fnös åt när folk grät pågrund av hjärtesorg. För nu spelade han alla dessa karaktärer alldeles själv, stod där framför mig som en öppen bok och visade sig sårbar. För mig. Nu var det han som var svag, nu var det han som kände så som jag länge känt. ”Bra, då ska jag hjälpa dig att fixa det igen …” Hörde jag min egen röst säga, samtidigt som jag sträckte fram handen och drog honom till mig. De tusentals tårarna som hade strömmat ner för hans kinder landade nu på min bara axel. Jag blickade upp mot himlen, andades in frisk luft och kramade honom sen hårdare, kände tårarna mina bränna bakom ögonlocken och lät dom sakta trilla ner för mina kinder en sista gång. Visade det stöd jag hade velat ha i denna stund och log. För ensamma är vi starka men tillsammans kommer han och jag alltid vara starkare.