Novell: Utanförskap

  Jag passade på att dra åt min slarviga tofs, där jag satt på min vanliga plats i det stora fönstert på 4:e våningen. Allt detta samtidigt som jag väntade.  Väntade in tillfället som varje dag fick mig att sjunka till en botten, den botten jag länge undrat hur jag ska ta mig upp ifrån, men det är okej jag bryr mig faktiskt inte längre ...   Strax därefter kände jag en hand på min axel. Jag blundade, väntade på att första slaget skulle träffa mitt bakhuvud. Väntade på att de där stora händerna skulle dra mig bakåt, sparka mig i magen. Jag kunde känna blodsmaken i munnen, smärtan i övriga kroppen, likaså kunde jag höra mitt eget skrik som ekade inne i huvudet, och fick stunden att kännas så levande.     Men lika fort som handen landat på min axel, hade den nu försvunnit. Jag vände mig snabbt om, och möttes istället av hans mossgröna ögon, gyllen bruna hår och en värme som tydde på allt annat än ilska. Han log. Jag var fortfarande tom. Han delade med sig av flera ord, som tillsammans bildade meningar. Han fyllde mig med något mer. Han fick mig att kännas hel. Han pratade med mig, just mig ... kunde detta vara möjligt?PS. Nu är jag halvt back on track igen när det kommer till allt skrivande. Denna korta och sjukt hemska novell har jag fått inspiration ifrån, när vi nu under några veckor jobbat med utanförskap i skolan. Och efter att ha läst bok efter bok, sett film efter film mår jag bara illa av tanken att det faktiskt finns människor som behandlas såhär ... fy! Nu: Tv + té