Novell: Svart på vitt.

  Det är eftermiddag när jag kommer hem till lägenheten där du och jag bor. Lägenheten full av besvär och full av sorg. Sorg på så sätt att jag varje dag nu inte möts av den där spralliga tokiga mamman längre, utan Istället möts jag av en allmänt nedstämd och ynklig siluett, utan liv. Alltid sitter du där på samma plats. Upplyst av solens varma strålar tillsammans med den fyllda kaffekoppen med extra energi. Energin som för varje dag ska hjälpa dig att orka mer. Orka mer på så sätt att du istället för att bara stanna i den sunkiga sängen, nu klarar av att bära din 169 cm långa kropp ut till köket. Köket som nu mer eller mindre pryds av flera högar av rester och skräp. Lika mycket skräp som gömmer sig på din insida. Den som vanligtvis hade varit så full av fjärilar och sprallighet och nu bara är så svart. Svart på samma sätt som din blick. Den som istället för att se så där nyfiket på mig, nu bara ser rakt igenom mig. De där perfekta havsblå ögonen är som bortblåsta och du lika så. Det gör så ont att stå i dörröppningen till vårt lilla kök o granska dina långsamma rörelser. Med bestämda steg tar jag mig in för att minuterna efter dunsa ner vid bordet där du sitter. Bordet du äger och lever vid. Din blick möter min och det är precis den blicken jag talade om. Blicken som är där men samtidigt så långt borta. Blicken som sänder ut ilska mer än kärlek.   Vart har du tagit vägen?   Mamman alla sa var så lik mig. Hon som hade det där perfekta utseendet med det axellånga och så fint självlockiga håret som alltid blänkte med hjälp av solens strålar. Håret som jag nu ärvt och du nästan mist helt. Håret som nu ligger som smala stripor runt ditt hjärtformade huvud och inte är det samma. Det är nästan så jag får tårar i ögonen när jag granskar din så barnlika kropp denna dag. Jag ser dig men ändå inte. Dimman som lagt sig runt din kropp täcker allt det där som skulle få vilken människa som helst att vända sig om på stan. Vända sig om och samtidigt känna avundsjukan bubbla upp i kroppen. Men de där tiderna är över. Tiderna då man kände värme i din närhet. Den värmen som nu vänts till kyla. Kylan du gömmer dig ifrån genom att konstant ha på dig den där urfula gråa mormorskoftan, som mer eller mindre hänger över dina axlar. Axlarna som inte består av något längre. Bara ben. Ben och knotor. Dina pinnsmala ben har du även de täckt med ett par långa svarta och allmänt sunkiga byxorna. Dessa jävla tabletter. Dina såkallade mirakeltabletter. De som din käre doktor sa skulle bota din depression efter separationen från pappa men nu bara fått dig att sjunka till en botten. En botten varken du eller jag vet hur du ska kunna ta dig upp ur. En botten utan ljus. Ett ljus som behövs för att man ska kunna leva. Ljuset som varje dag styr mitt liv. Med en oro i blicken stirrar du nu ut på landskapet utanför. Landskapet som är så vackert. Det landskapet som tillsammans med vårt hem skapar en sådan konstrast. Svart och vitt är en perfekt beskrivning. En perfekt beskrivning av våra liv.