Novell: Stjärnfall.

Den vita snön har lagt sig som en vit hinna över den upplysta vägen framför. Hand i hand med mina störande tankar, och skyddad av en stor halsduk jag virat flera varv runt min bleka hals, låter jag stegen styra mig framåt. De styr sig själva idag, och får mig att sakta men säkert förflytta mig för varje sekund som går. Idag finns inget mål, jag bra går. Går förbi hus som är julpyntade till max, familjer som är ute och bygger snögubbar, och följer siluetterna innanför de snötäckta fönsterna som går mellan de upplysta rummen. Jag tar ett kort och sparar det i minnet. En bit ifrån ser jag på hur en hare lite smått stressad hoppar över vägen, och in mellan buskarna. De långa öronen lyssnar efter varje nytt ljud som finns i närheten, och tuggar lite hetsigt på en ensam grön kvist som inte täckts av den vita marken. Med långsamma steg, tar jag mig fram till den nu  förstelnad varelsen. Jag är nu tillräckligt nära för att klappa den, men låter bli. Istället sätter jag mig ner och granskar varje ny rörelse. Den äter igen, och störs inte av min närhet. Ännu en gång tar jag kort och sparar det i minnet. Efter en stund hörs steg bakom och jag blir lika stressad som den ynkliga haren framför blev när jag dök upp. Med en snabb blick bak, ser jag på en bits avstånd hur en ensam gammal man stannat upp för att lyssna till fåglarnas kvitter. Han ser så road där han står i sin långa gråa kappa, och genom sina runda glasögon tittar upp mot skyn. Strax får han syn på mig och ler stort. "Är inte livet härligt att leva?" Jag nickar till svar. För just nu känns det precis så. Han styr stegen mot mig och sätter även han sig ner för att, delta i min o harens sällskap. Så där sitter vi tills snön börjar falla från skyn och ännu ett lager täcker marken under oss. Säger inte så mycket utan bara är, och känner såret av ensamhet, snabbt läka. När kylan börjat ta över reser vi oss upp, och ser på när den lilla haren med snabba steg tar sig från platsen. Vi är betydligt lugnare. Jag tackar för stunden. "Det är dig själv du ska tacka" Säger han och lämnar platsen. Medan jag går åt höger och han åt vänster börjar jag fundera på det han faktiskt sa. Vad menar han med det? Varför ska jag tacka mig själv? Vad har jag gjort? När tankarna bildat små frågetecken i huvudet bestämmer jag mig för att vända mig om och springa ikapp honom, för att få ett svar. Men när jag vänder mig om finns han inte där. Den oändliga vägen som lyser upp där mitt framför är helt folktom och inget liv syns på långa vägar. Jag fortsätter gå. Men denna gång utan de störande tankarna i huvudet som fanns där från början. Nu är det nya tankar, nya bilder och en  ny dag som fastnat i mitt minne. Ett stjärnfall blir synligt på himlen och får mig att le stort.