Novell: Spegel spegel på väggen där
Klockan slog 17:00 och alla hade lämnat salen för längesen. Alla utom jag. Med hastiga rörelser slängde jag upp håret mitt i en slarvig knut, snörade av mig skorna som var hårt åtsittande på min bara fötter. Lät de få leva sitt eget liv, och snart därefter stod jag där framför den oändligt stora spegeln, granskade mig själv från topp till tå och var mer än redo. Musiken sattes på och fyllde hela rummet och hela mig med ny energi. Jag lät varje ny takt i musiken ta del av varje del av min kropp och flöt med. Kände hur styrkan inom mig fick mig att flyga, högt upp och sen dunsa ner. Flöt vidare och byggde successivt upp en historia av hela mitt liv. Där och då. I denna gigantiska och samtidigt så mäktiga sal kunde jag släppa lös allt. Kände mig fri från allt, till och med de miljoners tankar som dagligen snurrade i huvudet mitt. Ännu en gång flög jag, sträckte ut varje muskel i kroppen och landade mjukt denna gång, kanske var det hopp. Kanske fanns det ett ljus i alla fall. Men innan jag hann tänka tanken stängdes musiken av och en bekant siluett dök upp där mitt framför mig. - Vad gör du här? Ville du inte följa med de andra och handla? - - Näe, jag kände för att öva lite mer inför uppvisningen … svarade jag med osäker röst samtidigt som jag oskyldigt vände blicken neråt - - Olivia du ljuger … jag har sett dig här varje kväll efter träningen … du behöver inte öva mer, du behöver vila … du behöver ta hand om dig själv Vem fan tror han att han är? Jag vet väl vad jag vill! Så med bestämda rörelser rafsade jag ihop mina saker för att med bestämda steg ta mig därifrån. Jag var helt tom när jag rusade ut i den lika tomma korridoren, kände mig rasande och höll mer eller mindre på att koka över. Alltid skulle det vara något! Varför fick jag aldrig vara ifred, aldrig göra det som jag kände mig bäst på, och det som fick mig att må bra? Stegen hade nu tagit mig till rummet där mitt namn stod klart och tydligt på dörren, och jag öppnade den med en duns. Lät den studsa in i den svart målade väggen, innan jag med samma styrka som förut slängde igen den. För om jag inte fick vara där, skulle jag bannemig få vara här, själv. Ännu en gång granskade jag min siluett i den nu aningen mindre spegeln. Granskade varje del, varje ny linje som skapades där och då, på min kropp. Allt var fel, och jag mådde illa av hela bilden där framför mig. Kände den där hopplösheten igen, den som fick mig att inse att jag aldrig skulle bli som de andra. Tjejerna med ben likt vackra spiror från sagornas värld. De var perfekta från topp till tå, som älvor från fantasin som jag varje kväll drömde om. Men vad var jag? och varför såg jag inte ut som de? - Olivia snälla öppna! Rösten kom utifrån, och var samma röst som fått mig att bege mig precis hit. Inte en chans att den skulle få komma mig nära igen … - - Hallå! Jag vet att du är där inne! Öppna snälla du … jag vill bara prata Hans röst lät ynkligare för varje minut som gick, och efter säkert 15 minuter hörde jag en duns där utanför. En duns som väckte en nyfikenhet inom mig, fick mig att med tysta steg närma mig dörren för att höra bättre. Vad nu? jag hörde hur hans andning var oregelbunden av hans ansträngande försök att få mig att öppna dörren som nu var den stora gränsen mellan oss. - Jag vet vad du håller på med Olivia? Du kan inte gömma det? Du är sjuk! Fattar du! Sjuk! Det kom som en chock, och orden som kom ur hans mun fick mig att dunsa ner på marken jag med. Hur kunde hans säga så? Hur fan kunde han säga så? Vem är det som är sjuk egentligen? Det var precis så jag tänkte, men det var inget jag sa. Drog mig istället närmre dörren och satte mig nu med ryggen mot min sida av dörren. Varför vet jag inte … Jag hade ändå inget att säga. Allt jag visste var att han hade fel. - - … Tror du inte jag sett Olivia … det enda du gör är att sova och dansa, sova och dansa … och jag vet mycket väl att du älskar att dansa men du måste ta hand om dig själv också … alla är oroliga för dig … kan du inte bara inse det? … Orden sjönk in i min ynkliga kropp och omvandlades till meningar som jag långsamt försökte förstå. Hela tiden upprepade han mitt namn på det där viset som fick allt att kännas sådär olustigt men samtidigt så fint. - - Jag finns här för dig … det vet du! och vi kan klara detta tillsammans … du måste bara lyssna till dit inre och sluta haka upp dig på det yttre innan du försvinner … du kan dö, vet du det! Du kan dö om du fortsätter som du gör … Var det gråt som nu landat i hans alltid så stadiga röst? Ännu en gång försökte jag ta in orden, lät de omvandlas till någon slags ny styrka. En sådan som plötsligt fick mig att se hopp i allt mörkt, och snart kände även jag en tår som sakta trillade ner för min kind. En tår som fick hela mig att inse att det som behövdes för stunden var ett enda steg ut ur min bubbla. Med andra ord en tår som fick mig att inse att han kanske hade rätt iallafall. Så med ostadiga ben tog jag mig nu upp, möttes av den vanliga yrseln som jag lärt mig att hantera genom att bara blundade någon sekund eller 2. Sen var tankarna där igen, men denna gång sökte jag inte efter någon klarhet. Istället placerade jag min hand på handtaget. - 1, 2, 3 … Viskade jag tyst för mig själv samtidigt som en tår på min kind nu övergick till ett flertal. Alla trillade de ner för mina avmagra kinder, och snart därefter möttes våra blickar. - Hjälp mig då … hörde jag mig själv säga, innan jag sekunderna efter föll i hans famn. - Mer än gärna fina du! Ensamma är vi starka men tillsammans är vi alltid starkast!