Novell: Som två pusselbitar i ett oändligt pussel.

Jag kan inte hjälpa det, tårarna rinner ner för mina kinder och får den annars så vackra omgivningen att för stunden kännas alldeles avlägsen. Allt på grund av den där meningen som gjutits fast i mitt huvud likt en tickande bomb som snart var redo att explodera. Det är jag som bestämmer hur det ska bli men just nu står det still, tårarna strömmar ner för mina kinder och får en ren panikkänsla att sprida sig i min kropp. ” Jag har bestämt mig för att åka men jag vill fortfarande ha dig kvar” Dubbelmoral eller vad? Det är som att säga: ”Det är inte du, det är jag”. Ungefär. Fast istället för en break up var detta en början på något nytt. För honom ett fridfullt distansförhållande, för mig ett rent helvete. Medan han levde sin dröm i ett nytt land där ett fullspäckat schema ledde honom fram dag för dag skulle jag ligga här hemma och snooza tills den soliga morgonen, överfölls av den mörka natten. Dag in och dag ut. Låter deppigt och just nu är det precis så det är också. Deppigt, panikslaget och aningen förvirrat. Vad fan ska jag säga? ”Ja men visst åk, jag väntar här” Fan heller. Ännu ett sms dök upp på displayen och drunknade i de 5 st som skickats innan. Alla var från honom. Killen jag sprungit ifrån några timmar innan och nu vägrade prata med. Som en blixt från klar himlen släppte han bomben och offentligt blottade den egoistiska sidan som gömde sig där inombords någonstans. En sak var säker, jag skulle inte klara detta, jag älskar honom för mycket. Mobilen min gav ännu en gång ifrån sig ett bekant ljud men denna gången var det inte han, det var mamma. Av någon anledning väljer jag att svara. Låter hennes tröstande ord successivt stoppa alla tusentals tårar, innan jag berättar. Berättar om min dag, berättar vad jag känner och väntar på ännu fler tröstande ord från hennes håll men ut kommer inga ord, istället möts jag utav ren och skär tystnad. - Hallå? Mamma är du där? - Ja, jag är här ... jag bara tänker lite ... - Ehm okej! men jag pratar här om du missat det - Nej nej gumman det är det jag tänker på, jag fattar bara inte vad som är problemet? - Vadå vad som är problemet!? Mamma han ska fly landet? han ska börja ett helt nytt liv? - Och vem har sagt att inte du kan vara en del av det nya livet? Du kan väl åka med? - Va? men ... Bokstäverna,orden och meningarna föll plötsligt på sin plats och lyste nu med sin närvaro framför mig. Jag har inget jobb som hindrar mig, familjen finns kvar, kompisarna finns kvar och min annars rätt simpla vardag kan behöva lite glamour. Nu var det jag som var tyst. - Ehm ... mamma jag ringer dig snart igen. Älskar dig. Jag lade på och började helt frenetiskt att tänka på både det ena och det andra. Det var som om alla ord och meningar nu låg som flera utspridda pusselbitar på ett upplyst bord. Ett bord jag nu tog kommando över, vinklade ljuset på ett annat sätt och fann successivt de rätta svaren. Innan jag med ett ryck reste mig upp, borstade av kläderna från smuts och lämnade platsen vid havet, tog jag en sista titt på de bekanta initialerna som var inristade i den nylagda betongen. Samtidigt som jag för första gången denna dag kände solen som lyste mig i ryggen. Gav mig ny energi och nytt hopp. Fick mig att lämna platsen och styra stegen per automatik till dagens ändhållplats. - Hej ... du förlåt jag tänkte mig inte för ... jag ... - Jag vill följa med - Du sa vad? - Om du flyttar, flyttar jag! Efter att jag sagt mitt blev det dödstyst. Fåglarna hade slutat sjunga, barnen på dagis hade gått in och på flera mils avstånd kunde jag höra en ambulans köra i fullfart  och undrade om den var påväg till mig. Hjärtstillestånd, andnöd, epilepsianfall och kramper. Allt kändes så nära nu när jag såg honom stå där framför och vackla med blickan som istället för att fastna i min snart därefter fastnade på en helt obetydlig sten som oskyldigt låg på den nattsvarta asfalten under oss. Jag såg på när han lätt sparkade till den och följde den sen med blicken. Minuterna gick och den starka solen hade för längesedan lämnat min rygg, nu stod jag på egna skakiga ben som höll på att vika sig vilken sekund som helst. Sen mötte den min. Hans vacklande blick mötte min. Blicken jag märkte var fylld av tårar som vid en enda blinkning skulle svämma över och fylla ett helt hav eller två. Själv stod jag där och försökte svälja men det gick inte. - Deal Det kom som en chock. Jag gav mig på ett nytt försök till att svälja men ännu en gång var det som en stor klump fastnat långt där inne. Jag fann inga ord. Jag var inställd på något helt annat och hade precis börjat tänka ut hur ett perfekt avslut med en person man älskar mer än något annat på denna jord, skulle se ut. Istället mötte hans blick min, blicken som nu hade släppt taget om tårarna som jublade över friheten de träffades av då de okontrollerat trillade ner för hans solkyssta kinder. Smilgroparna hade vaknat till liv likaså och verkade nu vara här för att stanna. - Jag trodde jag hade förlorat dig förut och jag kände ... Mer hann han inte säga innan vi ännu en gång blev ett. Hans perfekta läppar mötte mina och fick två av de miljontals pusselbitarna att komplettera varandra och nu bygga upp en början till något alldeles nytt, som istället skulle innesluta oss båda. Han skulle få leva ut sin dröm och jag skulle få vara med. Följa hans väg till toppen och någonstans på vägen även hitta mig själv. Dagligen känna hans stöttande närhet och ständigt finnas där för honom likaså. Vi skulle gå hand i hand på nya gator med solen som vilade i ryggen och puttade oss framåt på den väg vi sen tillsammans skulle fortsätta följa. Vägen som ännu var oklar och alltid hade varit men som nu för var dag skulle lysas upp mer och mer. Vägen full av hinder som vi lätt skulle hoppa över och bevisa en gång för alla att kärleken övervinner allt, bara man vågar ge allt. Allt och lite till.